Pixel Café

I höstas gick jag en tidig förmiddag in på Espresso House på desperat jakt efter någon form av frukost och en kopp kaffe mellan två möten. Innanför dörrarna möttes jag av en kö som ringlade sig nästan hela vägen ut genom entrén, men i brist på alternativ anslöt jag mig ändå till skaran av otåliga kafébesökare. Efter ett par minuter gick det upp för mig att kön stod i princip blickstill, och jag sträckte mig upp på tå för att se vad som försiggick därframme.

Bakom disken skymtade jag en ensam, dödsstressad tjej som förutom att betjäna kunder, preppa inför lunchen och svara i en oupphörligen ringande telefon, fick högljudda beställningar från en om möjligt ännu mer stressad man i rosa Foodora-täckjacka. Kön blev bara längre och längre bakom mig, och när kafébiträdet i ett par sekunders uppehåll mellan två kunder vände sig om och tog sig för pannan gick jag därifrån. Det var inte värdigt. Den scenen som utspelat sig framför mig var inget jag ville delta i. Så viktig var knappast min frukost.

Orten Karstok, i all sin prakt.

I Pixel Café placeras jag i en liknande situation, fast inte längre som betraktare. Nu är det jag som står bakom disken och tar mig för pannan i panik, iklädd rollen som det nykläckta kafébiträdet Pixel. Hon har precis flyttat hemifrån, in i sin framlidne mormors gamla hus i den fiktiva, kafétäta orten Karstok. Här ska hon snart få lära sig att förhålla sig till en värld som bara handlar om tre saker: pengar, pengar och ännu mer pengar.

Via en Super Mario Bros. 3-liknande karta rör mig med trevande steg bort från mormors hus och fram till min första arbetsplats; en slags kombinerad variant av dimbelyst kafé och rockklubb komplett med liveband på scen. Jag placeras plats bakom disken och i förstapersonsperspektiv presenteras jag för allt kunderna kan tänkas vilja ha. De är, lyckligtvis, till en början mest sugna på kaffe och pannkakor med sylt. Det kan jag ordna med enkla klick på L1-knappen och via styrspaken väljer jag därefter ut tallrik, pannkaka, sylt, grädde och färska bär. Ofta motsvaras besökarnas önskemål av enstaka knapptryck men många kräver också - som pannkakorna ovan men även de förbannat knepiga, rostade bröden - kombinationer där varje ingrediens måste väljas och kombineras för sig.

Till vänster har vi Pixel, till höger mormor.

Varje utmaning (eller "bana") motsvaras av en kalenderdag på en månad, och klarar Pixel av denna får hon ett till tre kaffekoppar i betyg. Vissa dagar innebär valbara (väldigt tuffa) extrabanor, men i regel består vardera arbetsplats av runt 15 obligatoriska utmaningar. Berättelsen, berättad via talande stillbilder, bryter upp och ger andrum mellan arbetspassen. I telefonkorrespondens med mamman och tillbakablickar med mormorn får vi reda på mer om Pixels bakgrund. Pengar visar sig, föga förvånande, länge ha varit en dominant faktor i hennes liv. Hennes båda föräldrar var, på grund av sina respektive toppjobb, sällan närvarande under Pixels uppväxt, och detta ledde till att Pixel tillbringat större delen av sin barndom hos nämnda mormor. Det nedärvda huset blir därför en trygg utgångspunkt för Pixels vuxenblivande.

Arbetet som kafébiträde blir dock snart stressigt. Väldigt stressigt. "Espresso House-ta sig för pannan-stressigt". Pixel Café må se gulligt och rent av avslappnande ut, men det kunde inte vara längre från sanningen. Även om nya moment introduceras klart och tydligt, vart och ett för sig, så kommer somliga spelare att ge upp tidigt. På bara en knapp månad - på Pixels andra arbetsplats - ska jag kunna ha hand inte en, utan tre diskar fulla med otåliga kunder som vill ha tårtor i alla dess former; kunder som vill ha korv, rostat bröd i fyra lager med ost och sallad och ägg och majonnäs och ketchup på; kunder som vill ha färgglada drinkar i tre lager med vispgrädde och körsbär och sugrör. Samtidigt. Sade jag att det blir strömavbrott ibland också? Och så går kaffeapparaten sönder i tid och otid.

Ser det svårt ut? Det är det. Det är det verkligen.

Tack och lov är kontrollen tight och följsam, det audiovisuella oupphörligen bedårande att lyssna och titta på, och precis som att Dark Souls-spelens svårighetsgrad går hand i hand med att gestalta en kall och ogästvänlig värld, passar svårighetsgraden naturligtvis temat här som handen i handsken. Med de intjänade pengarna från arbetspassen kan jag nämligen investera i saker i mormorns hem som gör Pixel glad och, i förlängningen, bättre på att arbeta. En dyr soffa eller en ny TV gör att Pixel brygger kaffet snabbare; att hennes specialmätare som stannar tiden fylls upp på kortare tid; att apparaterna går sönder mer sällan. Jag påminns om den gamla intervjun med Henrik Berggren, sångaren i Broder Daniel, där han förklarade varför han inte jobbade som tidningsutdelare längre. För varje trappuppgång han gick upp i hade råd med en banan till. Men vad skulle han med en banan till? För att kunna arbeta ännu mer, naturligtvis. Och det ville han, till skillnad från Pixel, inte syssla med.

I takt med att Pixel rör sig från arbetsplats till arbetsplats på kartan, blott en månadslång anställning på varje ställe, stöter hon på arbetsgivare som antingen utnyttjar henne eller, undantagsvis, är utnyttjade själva. Den första rockklubbsägaren är en ren mafiosotyp, foodtruck-ägaren pratar vitt och brett om konst och att bara snikna kafébiträden bryr sig om minimilöner, den tredje klarar inte av att hålla sin tåg-bistro öppen på grund av det ekonomiska klimatet, och sådär fortsätter det. Mer gubbsjuka, idioti och girighet i all oändlighet.

Vem i hela friden beställer ett glas vatten med sugrör i en food-truck?

Men i detta oförtrutna arbete och i dessa samtal med sina arbetsgivare och kunder, med mamman och mormorn, lär sig Pixel så småningom vad som är viktigt i livet, samtidigt som hon både hårdnar och mjuknar och lär sig säga ifrån i denna ändå rätt typiska coming of age-berättelse. Även om det kan tyckas deppigt lyfts ofta de små glädjeämnena fram och agerar morot och stöd för Pixel. Framförallt tillbakablickarna med mormorn bjuder på ett par minnesvärda scener. Det är förstås inget nobelprismaterial - det är ofta inte ens särskilt välskrivet - men det är avskalat och fokuserat berättande väl sammanflätat med spelmomenten, och mycket mer än så kräver jag inte. För knappt 150 kronor är Pixel Café helt enkelt en av årets största kap. En snygg, tight och välavvägd upplevelse med mängder av pangunderhållning för pengarna.