Play Dirty (Amazon Prime)

Parker är en cool jävel. Mörk, supercynisk, luttrad, dödlig, smart, våldsam och skoningslös samtidigt som han kan vara omtänksam, ansvarsfull, generös och rolig. När Parker som karaktär gestaltas på rätt sätt, som gör bokversionen en gång så elegant utformad av en viss Donald E. Westlake (som skrev böckerna under namnet "Richard Stark") rättvisa, är han fantastisk. Detta bevisade inte minst Mel Gibson när han gestaltade Parker (som döptes om till Porter i sista sekund) alldeles, alldeles perfekt i Brian Helgelands underbara Payback. Så ska Parker vara, bete sig, agera, tänka och resonera. Hans cyniska prosa, vassa tunga och ofta upprörande lugna sätt blandas med en förkärlek till våld. Våldsamt, hårtslående, nonchalant övervåld - i mängder. Att firma Helgeland / Gibson inte gjort fler Parker-filmer än en enda, är en sorg för egen del. Det finns så mycket bra att ta av där, i böckerna, och de hade utan tvekan kunnat spinna vidare på den noir-dränkta kamp mot The Outfit och annat pack som Parker pysslade med, där.

Det finns lite ochingen kemi skådespelarna emellan och Wahlberg är hela tiden helt fel i rollen som Parker.
Play Dirty är inte baserad på en specifik Parker-bok utan blandar och ger med väl valda delar ur fyra av dem enligt manusförfattare och regissör Shane Black. Black slog ju igenom som manusgubbe bakom bland annat Dödligt vapen, Siste scouten, Rovdjuret och sen senare även Kiss Kiss Bang Bang samt The Nice Guys, och vore väl åtminstone på pappret helt rätt man för att göra Parker rättvisa. Tanken initialt här var att Play Dirty skulle innehålla en snabbpratande Robert Downey Junior i huvudrollen och att manuset skulle göras mörkare och mer cyniskt inför en biorelease, en så blev det alltså inte. Istället hittade Shanes version av Parker ett hem hos Amazon Prime och deras pågående flerfilms-deal med Mark Wahlberg hjälpte in Boogie Nights / Max Payne-skådespelaren i huvudrollsskorna, något som aldrig borde ha skett.

Böckernas patenterade supercynism är i Amazons version mestadels utbytt mot dåliga flabbskämt.
Detta eftersom Mark saknar allt vad karisma på vita duken heter, och har så alltid gjort. Precis som i Max Payne, Me Time, Spenser konfidentiellt, The Union, Father Stu eller Family Plan spelar herr Wahlberg bara en enda roll, sig själv, och gör det utan ett uns av karisma eller närvaro, något som inte sällan får hans haussade storfilmer att framstå som platta, livlösa och befriade från filmstjärneglans och charm. Så även här. Wahlbergs tolkning av Parker är densamma som när han spelade alla sina andra oinspirerade roller och karaktärens cyniska framtoning och tysta men stenhårda personlighet, har gått förlorad.

Storyn är en väldigt ordinär heist-historia, dessutom. Skurkar blåser varandra efter storslaget bankrån men enas (på nåder) och kommer till slut överens om att inte döda varandra för svek och illojalitet, utan beslutar istället sig för att hjälpas åt att göra en stor, sista kupp tillsammans. Vi såg det i Red Notice. Vi såg det i Kevin Harts Lift och i 8700 andra filmer - och vi ser det nu i Play Dirty, som är ännu en i raden av platta, dumma, icke-originella, själlösa direkt-till-streaming-premiärer som ingen behöver slösa tid på. Shane har förvisso kryddat manuset med hans patenterat snabbfotade dialog och gott om svart humor men eftersom framförallt Wahlberg inte kan leverera den, faller de flesta av scenerna platt. Det hade då såklart hjälpt om actionscenerna fungerade men de gör de inte riktigt heller då många av dem fått AI/GC-hjälp och halvvägs in ser mer ut som mellansekvenser ur Uncharted 3 än något annat. Det finnes helt klart sämre effekter att hitta inom vår kära filmvärld, men det förändrar ändå inte det faktum att actionkavalkaden i Play Dirty ser ut som det är på låtsas, hela vägen.

Här kommer nya Jönssonligan och skrämmer slag på polisen med sina fräna jackor.
Parker, som karaktär, förtjänar mycket bättre än såhär och det finns få gånger som mer potential och talang slösats bort än just här. Om vi hoppar över Mister Noll-Karisma himself i huvudrollen här som jag sällan har tyckt fungerat som "leading man", så är ju såklart Shane Black i mångt och mycket briljant precis som kompositören Alan Silvestri, filmfotografen Philippe Rousselot samt produktionsdesignern Owen Paterson. Det kryllar av talang här men det kvittar när slutresultatet är samma fula, TV-doftande sörja som så många andra av dessa uddlösa streamingfilmer.