Pode

Om du är bekant med plattformsspel finns det kanske inte sådär rasande mycket nytt att hämta i Pode. Många pussel kretsar kring att knuffa runt block och dra i spakar, och det finns även en trave utmaningar med teleportering som grund. Spelets tema kretsar kring det här med att växa och därför känns det passande att vi också hittar pussel som på något sätt involverar solenergi. Varje rum du besöker är ytterst sparsmakade med detaljer och det är här de olika karaktärernas förmågor kommer till hands.

{Pode} är avsett att spelas tillsammans ned en annan person, men med det sagt är det inte omöjligt eller ens svårare att spela själv. Det är utvecklat av Henchman & Goon och saknar helt skriven dialog, vilket gör att inte heller storyn påverkas nämnvärt att spela ensam. Karaktärerna har förmågan att blåsa liv i omgivningarna, där stjärnan får saker att växa ut myllan, medan stenen skapar kristaller och ger dig valuta. När du spelar co-op med något sker detta i tandem och det slutar aldrig fascinera att se skärmen gå från dassigt grå till ett färgglatt och vackert scenario.

En ljuvlig men lite plottrig design väntar dig.
Men det finns några problem. För samtidigt som miljöerna verkligen blir vackra, känns de också väldigt plottriga och det kan ibland vara svårt att se vart an ska gå härnäst. Oftast går du från kameran, men på ett par ställen spelar du istället mot dem - vilket känns lite som att kasta dart baklänges i detta spel.

Pode och logik känns heller inte sådär klockrent hopparade alla gånger. Jag vet mycket väl att sådant här är subjektivt men de ledtrådar som gavs gick mig ofta över huvudet. Man kunde absolut tycka att jag i Emojins tidsålder borde vara bättre på att tolka symboler, men tyvärr missade jag mycket i Pode och hade därför svårt att avancera. Ett pussel fick mig att fastna i sex timmar, där jag tolkade det som att utmaningen hade med musik att göra. Det hade det inte och i slutändan är det såklart mitt eget fel att jag inte fattar bättre, men lite bättre ledtrådar hade besparat mycket frustration.

Det gäller att få saker att växa tillsammans.
Ibland kändes det däremot mer rättvist att fastna och ofta tänkte jag helt enkelt lite för mycket i utmaningarna. Är man två som spelar och verkligen bollar idéer med varandra kan det kanske gå lite lättare att snabbare komma på lösningar, hur långsökta de än kan vara. Lyckligtvis assisterade utvecklarna mig via Twitter så flera utmaningar kunde lösas inför recensionen.

Trots det lite barnsliga utseendet så har Pode gjort intryck på mig. Utan ett enda skriver ord i dialog, lyckas karaktärerna kommunicera väl så mycket via kroppsspråk istället. Det är sådant som Ernest Hemingway skulle uppskatta ("show, don't tell") och det är tydligt att detta tänk genomsyrat utvecklingen. Narrativet verkligen osar av samarbetets förtjänst samt just det här med att få saker att växa.

Logiken är inte alltid den bästa, var beredd på långsökta lösningar.
Storyn är dock lite för ospännande och kanske kunde mer ha gjorts för att berätta en spännande historia. Lite mer dynamik och spänning mellan karaktärerna hade varit trevligt, och nu är det svårt att se dem som annat än söta fantasikrabater. Storyn berörde mig ändå i slutändan och fick mig nästan att vilja dra till gymmet för att träna en stund och lyfta manliga vikter.

Trots ibland bristande logik och frustrerande kameravinklar, så är {Pode} ett mycket underhållande plattformsspel. Den centrala spelmekaniken är lika tidlöst tillfredsställande som att smälla bubbelplast och designen ljuvlig. Narrativet, karaktärerna och deras känslor växte på mig genom vackra bilder och fiffigt kroppsspråk och jag, som härdad spelkritiker, får i slutändan erkänna att jag sällan upplevt något liknande i spelväg.