Project Sylpheed

Flygspelsgrenren, det är en genre som inte blomstrar på Xbox 360. Man kan ju undra varför, men jag tror att jag har kommit på svaret. Det är nämligen otroligt svårt att få till ett spel med unik känsla.

Det kände nog Seta Corporation när de blev tillfrågade av den gamla spelstudion Game Arts att hjälpa till med den andliga uppföljaren på det actionpackade Sega CD-spelet Silpheed. Jag menar, hur enkelt kan det vara för en spelstudio, vars meritlista med utvecklade spel till stor del består av mahjong-spel, att lyckas med en sådan bedrift? Antagligen inte så värst enkelt, vilket jag ska försöka att belysa.

{Project Sylpheed} är en riktig rymdsåpa, förlagt flertalet hundra år i framtiden. Mänskligheten börjar utarma sina planeter, och letar efter nya ställen att bosätta sig på. Olika konstellationer bildas, och alla har inte gott att säga om varandra. Runt i universum kretsar stora rymdbaser som är på utforskningsuppdrag, och en av invånarna på en sådan bas är spelets huvudperson, Katana Faraway. Som ung och rätt oerfaren stridspilot består hans dagar mest av att träna tillsammans med andra piloter, men en helt vanlig dag visar sig bli mer händelserik än andra.

Handlingen i Project Sylpheed tar sedan fart och blir en småyvig historia, där en politisk allians ständigt är på krigsstigen och gör livet surt för dem som inte delar dess ideologier. Gigantiska rymdstrider löser ständigt av varandra, och det är sannerligen inte lätt att vara ung rymdstridspilot.

Till en början blir man ordentligt överrumplad av Project Sylpheed. Spelet känns mycket rörigt, det känns svårt att förstå sig på spelkontrollen till en början och allt går på tid. Dock måste jag påstå att Game Arts och Seta Corporation har lyckats bra med att maskera spelets enkelhet med just denna onödigt trixiga spelkontroll, och diverse mätare som är intetsägande till stor del. När allt kommer till kritan spelas Project Sylpheed som vilket annat flygspel som helst, och jag kan direkt dra flera paralleller mellan Project Sylpheed och exempelvis {Blazing Angels: Squadrons of WWII}.

I rollen som Katana får du, allteftersom, kompisar att flyga med som täcker dina flanker. Du kan ge dem enklare direktiv genom att hitta ett passande alternativ på styrkrysset. Spelet är dessutom uppdragsbaserat, och på samma sätt som Blazing Angels kan du få flera mindre uppgifter att lösa som inte påverkar huvuduppdraget om du misslyckas. Många av uppdragen går dessutom på tid, och de är dessvärre inte så varierade. Det rör sig mestadels om att eskortera, försvara och gå till regelrätt attack mot den griniga alliansen. Även om det är mycket av samma röra, måste det däremot påpekas att uppdragen är intensiva, vilket gör att striden mot klockan blir extremt påtaglig.

Som jag nämnt tidigare är det viktigt för utvecklarna att hitta lilla skruven som skiljer deras spel från spel i samma genre. I Project Sylpheed har utvecklarna gjort som så att rymdplanet Katana styr går att uppgraderas med diverse vapen. Efter varje uppdrag får du diverse poäng, som i sin tur kan bytas ut till vapen som kan monteras på olika ställen på rymdplanet. Inför varje uppdrag kan du dessutom byta mellan de vapen du har köpt, och eftersom det överraskande nog finns en hel del att välja bland, måste du anpassa ditt spelsätt efter vad du är utrustad med.

Grafiskt sett är Project Sylpheed av en blandad kompott. Spelets många förrenderade mellansekvenser är klart mangainspirerade med sina många metrosexuella karaktärer, men helt klart snygga. Väl ute på det intergalaktiska slagfältet blir det snabbt rörigt, eftersom ett tjugotal markörer, ljuseffekter och snabbflygande rymdplan brottas om att få några korta sekunder på TV-skärmen. I och för sig bidrar det till den intensiva känslan som rymdstriderna medför, men nog ser det plottrigt och svåröverskådligt ut.

Även om jag personligen inte förstår varför explosioner hörs i rymden, är Project Sylpheed fyllt med sådana. Ljudet är minst lika intensivt som själva spelet, och röstskådespelarna är helt okej när man slåss ute på fältet. Mellansekvenserna lider av riktigt dålig läppsynk, vilket gör att det känns som om man kollar på vilken dåligt dubbad Hong Kong-actionfilm som helst.

Även om Project Sylpheed är underhållande, når det inte riktigt upp till toppbetygen. Den röriga presentationen är den största boven i dramat, men de repetitiva uppdragen, den onödigt trixiga spelkontrollen och spelets korta speltid drar ner helhetsbetyget. Om man däremot har uppskattat att spela spel som {Robotech: Battlecry} och Blazing Angels är Project Sylpheed en god kandidat till tio timmars intensiv rymdaction.