Project Zero

Istället utmanar de genremästarna i survival horror - Capcom och Konami! Inte illa. Där Resident Evil och Silent Hill porträtterar amerikanska småstäder som överfallits av zombier och annat otyg, handlar Project Zero om en betydligt mer begränsad miljö - en övergiven herrgård. Visst, lite likt Resident Evil 1 är det, men här är det en japansk herrgård med skjutdörrar, samurajrustningar och gamla förmultnade pappersskärmar. Spelet handlar om Miyu och hennes bror Mafuya, som bägge har den egenheten att de kan se spöken. Mafuya har tidigare använt böcker av den ockulte författaren Takamine för att förstå sin förmåga, men när denne försvinner oförklarligt under ett besök på herrgården bestämmer han sig för att leta rätt på sin idol. Och givetvis försvinner även Mafuya - vilket vi får se i ett kort spelbart intro - så Miyu måste även hon traska in i skräckens käftar.

För skrämmande är det. Likt det första Silent Hill får man lysa sig fram med bara en simpel ficklampa, och på precis samma sätt tvingas man ofta gå mot kameran utan att se vad som finns längre fram. I början av spelet används ett svartvitt filter för att göra det hela ännu mer skräckfilmsbetonat, men även med färg är det obehagligt att utforska huset. Och till skillnad från de mer actionfyllda survival horror-spelen har Miyu endast en simpel kamera att försvara sig med. Med detta fotografiska hagelgevär kan hon visserligen stoppa anfallande fiender, men skillnaden i känsla är avsevärd. Det känns helt enkelt inte lika tryggt som med en gammal hederlig hagelbrakare eller ett järnrör. Allt eftersom man undersöker herrgården får man möjlighet att bygga ut kameran med extrafunktioner, men ändå. Smith & Wesson it ain't.

Grafiken är precis som vanligt när det gäller Tecmo i toppklass, och ljussättningen får det att krypa i magtrakten. Inte alla varelser man stöter på är fientliga, men varje möte är skickligt regisserat och ljudlagt för att få den mest vane zombiedödaren att hoppa till. Man får också extrapoäng för att hinna fota förbipasserande uppenbarelser, så det gäller att hålla nerverna i schack. Trots den detaljerade grafiken finns inga direkta laddningstider - allt sköts medan Miyu öppnar dörrar och spelet kan hålla några rum i minnet samtidigt.

Ljudet är oerhört viktigt i ett sådant här spel, och Project Zero lyckas även med det. Knarrande fotsteg förebådar annalkande fiender, och handkontrollen börjar dunka i takt med Miyus hjärtslag - och dina! - när något är på väg att hända. De röster som finns är välgjorda men lär inte vinna några priser. Allt eftersom Miyu hittar fler ledtrådar och stöter på kvarlevorna av tidigare offer får vi se mer och mer av herrgårdens fruktansvärda historia genom flashbacks i svartvitt.

Kontrollen fungerar bra, även om figuren rör sig väldigt långsamt. För att använda kameran måste man gå in i förstapersonsperspektiv där rörelserna är ännu mer begränsande, så det krävs en del simultankapacitet och strategi för att veta om man bör fly eller illa fäkta. För att besegra fienderna måste man hålla dem i sökaren ett tag och sedan ta kort för att suga ut deras energi - att bara ta kort på måfå slösar både på film och är inte särskilt effektivt. Panik är inte ovanligt, men det är väl också vad genren bygger på.

Project Zero är ganska stort och jag erkänner villigt att jag knappt vågar spela vidare. Det saknar helt den splatter-atmosfär som finns i Resident Evil och som Silent Hill ibland gör sig skyldig till. Istället är det ren psykologisk terror med effektivt bildspråk, och djupt inne i herrgården känner man sig lika försvarslös som Miyu själv. Själv spelar jag hellre något annat, men det går inte att förneka den kvalitet som spelet faktiskt bjuder på. Gillar du att bli skrämd från vettet kommer du att älska Project Zero.