Prototype

Vem är jag? Vad gör jag här? Men kanske framför allt, vad är jag? Många frågor rusar genom huvudet på världens sannolikt mest jagade man, Alex Mercer. Han minns ingenting, men känner ett enormt raseri inom sig samtidigt som kroppen muteras i allt snabbare takt. Med tankens kraft kan han forma händerna till enorma köttklubbor eller få skelettet att krypa utanpå kroppen som ett sorts skal för att skydda sig mot attacker. Praktiskt, men en aning oroande eftersom Alex som en följd av minnesförlust inte vet varför han kan det.

{Prototype} utspelas i New York under 2008. Någonting på hög nivå har gått alldeles väldigt snett. Vad Alex roll i det hela är vet vi inte ännu, men människor muterade till monstruös oigenkännlighet börjar dyka upp på gatorna, dödandes civila med furiös brutalitet. Något som i sin tur får militären att ingripa med full kraft, vilket riskerar att förvandla hela staden till en krigszon.

Att beskriva Prototype är inte helt enkelt, men tänk friheten och realismen från Grand Theft Auto blandat med spelbarheten från {Crackdown} kombinerat med parkour-fenomenet. Spelet är snabbt, actionfyllt och alldeles ursinnigt brutalt, men innehåller samtidigt en spännande konspirationshistoria att nysta upp.

Den stora grejen med Prototype är att Alex kan konsumera människor. Eller, inte bara kan, han måste. Spelets producent Eric Holmes jämförde honom med en vampyr när vi träffades i samband med spelets första officiella visning. Varje konsumerad människa gör att Alex dels kan ta deras skepnad helt och hållet, men även att han får deras egenskaper.

Du kan till exempel rusa in i en folkmassa, ta valfritt offer och bokstavligt talat slita stackaren i stycken för att därefter krossa skallen mot asfalten genom upprepade kraftfulla slag. En sådan omild behandling väcker såklart uppmärksamhet men genom att förvandla sig till sitt offer, kuta några hundra meter från alla vittnen kan man sedan fritt strosa omkring utan att väcka uppmärksamhet. Producenten Eric Holmes är noga med att poängtera att Alex ändå inte är en ond person, utan en person som utsatts för något fasansfullt. Även om hans handlingar i sig är vedervärdiga är han en antihjälte och tjänar ett högre syfte som vi alla i slutändan tjänar på.

Mestadels smyger man dock inte, säger Eric. Alex är inte den killen. Snarare liraren som tar till full konflikt, sliter ned helikoptrar ur himlen, hoppar mellan skyskrapor och dödar allt som har oturen att komma i hans väg. Att springa på gatorna med Alex är rysligt coolt. Han springer mot väggar så de trasas sönder, river objekt som råkar finnas i vägen och hoppar på bilar så de krossas under honom på ett sätt som för tankarna till motorvägsscenen i den andra Matrix-filmen.

Precis när man tror att spelet inte kan bli mycket häftigare, får vi se en riktigt fläskig strid när några mutanter dykt upp för att ge Alex spö, varpå militären dyker upp för att, ja, ge Alex och mutanterna spö. Trist läge. Lyckligtvis har Alex konsumerat nog med människor för att besitta några redigt coola egenskaper. Vilket några militärer på andra sidan ett till synes säkert staket får erfara när Alex sticker händerna i marken varpå ett tiotal meterhöga taggar sticker upp rakt under fienden som därmed spetsas och dör under vedervärdigt gurglande.

Men inte bara fotfolk får akta sig. Man kan ledigt slita av luckan från en pansarvagn och ta över för att köra dem. Eller kanske ännu hellre springa uppför ett högt hus och kasta sig över en helikopter i närheten. Därefter kan man klättra till cockpit, köra näven genom rutan och slita ut förarna och själv ta över fordonet. Tröttnar man är det bara att hoppa ur, varpå helikoptern långsamt segnar ner mot en obönhörlig krasch.

Strider med mutanter, pansarvagnar och helikoptrar mitt i New York sätter givetvis sina spår. Och med det krisläge som råder i staden repareras den inte. Istället blir den sakta men säkert en rykande ruinhög, och när ett område infekterats av mutanter blir det till och med ännu värre åtgånget. Därmed blir spelet mer levande och känns mindre statiskt eftersom de förändringar som åstadkoms är beständiga och ytterst riktiga.

Rent grafiskt är Prototype ett spel som inte kommer till rättvisa på bilder. Alls. Det är så snabbt, smidigt och knökfyllt med spektakulära animationer att man måste se det i rörelse för att förstå skönheten i dess skitiga tema. Det kryllar av folk på gatorna och det är liv och trafik. Producenten Eric gav en känsla av hur levande det är när han svarade på min fråga om man kan köra de vanliga bilar som finns till förfogande, med tanke på att man ju kan köra helikoptrar, tanks och liknande. Lite bekrymrat rynkade han på näsan och sade ursäktande att Prototype är fyllt med så mycket trafik att man ändå bara skulle kunna köra några meter. Precis som det ska vara i ett knökat New York. Det är inte direkt lika folktomt som {True Crime: New York City}.

Samma typ av onlinestöd som finns i Crackdown är planerat för Prototype. Man kommer alltså att kunna spela igenom hela spelet tillsammans med en vän, dessutom planeras nedladdningsbart material till Xbox 360-versionen. Playstation 3-ägarna kompenseras med att delar ur spelet kommer att nyttja den rörelsekänsliga handkontrollen.

Trots en huvudperson som konsumerar andra och mutanter som löper amok i New York, menar Radical Entertainment att storyn är trovärdig och hänvisar bland annat till larm om galna kosjukan och det omtalade fågelviruset. En god förklaring till hela scenariot utlovas och vägen dit sägs ska bli något alldeles extra. Förhoppningsvis ska Alex lyckas hitta sin roll i den otäcka situation som uppstått innan New York och kanske världen är dömd till undergång. Sent nästa år får vi veta om han lyckas.