Quack Attack

Det var alltför länge sedan Kalle Anka fick den uppmärksamhet han så väl förtjänar. Nu är han i alla fall här igen, med samma dåliga humör, samma underbara röst och den vid det här laget så bekanta sjömansjackan. Men hur pass bra är egentligen Kalle Anka av idag? Jag gissar att många av oss med en rysning minns Maui Malard (ett tidigare Kalle Anka-spel) och bara på de grunderna bestämt sig för att inte gilla Quack Attack. Lugn bara, så illa är inte spelet och är Du dessutom Disneyfantast kan det till och med bli riktigt roligt.

Något som slår mig medan jag spelar Quack Attack är att spelet verkar vara gjort även för oss äldre. I raskt tempo träffar man Alexander Lukas, Gröngölingar, Oppfinnar Jocke (samt hans lille medhjälpare) och knattarna, samt möter Björnbusar och slåss mot självaste Magica de Hex. Nostalgivarning till tusen på detta. Miljöerna är härligt färgglada och skarpa. Medan Kalle vandrar fram genom sitt äventyr växlar hans humör flera gånger. Det är nästan värt att låta en fiende få in en bra träff på Kalle, bara för att få se hans omedelbara vrede över detta. En skadad Kalle drar ner mössan i panna och ser väldigt kaxig ut. Designen är helt enkelt rätt.

Tyvärr så finns det en rådande inställning bland flertalet spelmakare att barnspel skall vara barnsligt enkla. Således klarade jag av hela spelet på första försöket. Så lätt får det faktiskt inte vara. Den enda svårigheten som uppstår är när man ska drämma till en fiende med näven. Men det är inte för att fienden tål mycket stryk, utan för att Kalles arm är så vansinnigt kort att man praktiskt taget får stå på fienden för att kunna slå till honom. Tack och lov så finns möjlighet att hoppa på fiendernas huvud istället, vilket blir det enda vettiga alternativet.
Banorna tar man sig snabbt igenom, och dessa är överhopade med bonusar samt extraliv. Dessutom finns det stjärnor att samla på, vilka byts mot ett extraliv när du fått till hundra av dem.

Tyvärr så är detta ett spel av den typ jag fruktar att vi kommer att få se mer av i framtiden. Grafiken är helt enkelt gjord för att raskt kunna konverteras till alla befintliga system på marknaden. Och därmed är det den svagaste länken som avgör hur de andra versionerna kommer att se ut. Här är det Playstation One som begränsar. Skillnaden mot Playstation-versionen är att allt här är skarpare, lite större och att det är lite mer som rör sig på skärmen samtidigt. Detta måste bli bakläxa, för hur god tanken än är att alla olika maskiner ska få sitt ex av detta spel, måste det ändå vara åtminstone godkänt grafikmässigt på de starkare konsolerna.

Hursomhelst så är detta ett traditionellt plattformspel med vissa banor sidoscrollande och vissa banor där man går mot skärmen. Grafiken är relativt ren och extra 3D-effekter är mycket sparsamt använda, vilket ger spelet en aning livlös känsla. Musiken som rullar på gör sitt jobb. Inget man minns och ingen musik man någonsin kommer att sakna, men fungerar i spelet. Däremot så är vissa av spelets figurer försedda med låtsasröster av det slag man återfinner ibland annat Fur Fighters. Dessa är mycket roliga och väl gjorda. Ger också mer personlighet åt dem som är försedda med denna typ av röst. Kalle själv låter på sitt klassiska vis. Lite tröttsamt dock, för antalet kvackanden han har är inte direkt stort.

Måste bara få nämna spelets kanske allra starkaste kort, nämligen bossarna. Efter att ha spelat och gjort vissa saker så får man möta en boss. Första gången man möter en sådan får man vanligtvis duktigt med stryk. Andra gången så börjar man förstå hur man ska bete sig för att få bossen att kasta in handduken och på tredje försöket grejar man det. Detta mönster följer en mycket gammal plattformssed. Detta var väldigt vanligt under 16-bitarnas era att bossar hade vissa mönster som de följde. Man lätt kunde komma på hur man ska besegra en viss boss och sedan var det bara att hålla tungan rätt i munnen och utföra de moment man var tvungen att klara av.

Ett spels handling kan i vissa typer av spel vara helt avgörande för hur spelbart det spelet är. Lyckligtvis så hör inte plattformsspelen till denna grupp av spel, för då hade Quack Attack nog varit självskriven för Gamereactors allra lägsta betyg. Nu ska jag dra spelets handling, häng med nu, för den är kort: Kajsa är bortrövad och du måste hitta henne. Hängde ni med? Ska vi vara politiskt korrekta så kan vi ställa frågan om varför det nästan alltid är tjejer som blir bortrövade och killar som måste rädda dem?! Men den debatten får jag ta någon annan gång. Nu nöjer jag mig med att konstatera att det verkligen är en ynklig story och chansen att filuren som kom på den skall få nobelpriset i litteratur är lika stor som att nuvarande påven ska ta hem ett OS-guld i brottning!

Tyvärr Ubi Soft, detta hade verkligen kunnat bli något. Med en vettig grafik, något fylligare banor och mer originell handling hade detta kunnat bli nästan lika bra som de äldre Disney-titlarna. Nu hamnar det bara i den dussinhög av halvjuste Disneyspel som bara vällt ut de senaste åren. Hittar ni spelet i någon realåda så kan det vara värt sitt pris, men dryga 500:- för ett spel som i bästa fall håller en helg är inte rätt. Ubi Soft har dock genom Rayman visat att de kan plattformsgenren, och jag tror att om de fick ett nytt försök och verkligen försökte så skulle vi ha ett nytt toppspel. Jag hoppas innerligt att jag återigen kan få ha lika roligt med ett Disneyspel som jag hade när Duck Tales (NES) och Fantasia (Megadrive) kom ut.