R: Racing

Det har pratats en hel del om att R:et i spelets titel betyder "Ridge" vilket automatiskt skulle innebära att spelet egentligen hette Ridge Racing. Detta är dock fel och förutom att utvecklarna är desamma finns hör inga likheter med tidigare Ridge Racer-spel. Där Ridge racer-spelen altid kretsat kring fantasifulla superåk, fartförstärkande, überlånga bredsladdar på asfalt och dunkande discomusik är R: Racing något helt annat. Det är en ganska ogenerad Gran Turismo-kopia med allt vad det innebär.

Alla ska numer utveckla sitt eget Gran Turismo. Det är inte speciellt konstigt på ett sätt eftersom Sonys egen spelserie är den mest framgångsrika i bilgenren, någonsin och förnyade vårt sätt att se på racingspel. Sega var först ut med sitt egna Sega GT, ifjol fick vi ta del av Ataris egen variant; Racing Evoluzione, Capcoms Auto Modellista och givetvis uppföljaren till Sega GT, Sega GT 2002. Nu är det alltså dags för racingveteranerna på Namco att även dem ge sig in i vad som kommit att bli en subgenre inom racingen, passande nog uppkallad efter sin skapare, Gran Turismo-simulatorn.

Men hur mycket simulator är R: Racing då och hur mycket har de stulit, lånat eller låtit sig inspireras av Polyphonys licensfest? Jo, här återfinns alla de viktigaste beståndsadelarna från Gran Turismo som tillsammans med en del originella, egna idéer gör R: Racing till ett aningen mer underhållande racingspel än jag faktiskt hade räknat med.

R: Racing är precis som Codemasters Toca Race Driver ett storydrivet racingspel, något som fungerar förvånansvärt väl, framförallt då Namcos meriterade Tekken/Soul Calibur-designers sitter bakom spakarna. Vi får följa den kvinnliga ambulansföraren Rena Hayami. När spelet börjar tvingas hon kasta sig igenom trafiken för att så snabbt som möjligt hinna till sjukhuset då en förare skadat sig vid en tävling. Förarens manager och racingveteranen Stephan (som ser misstänkt mycket ut som Heihachi) åker med i ambulansen och är vid ankomst till sjukhuset så imponerad av Renas färdigheter bakom ratten att han direkt ger henne en chans att tävla för Stephans stall.

I vägen står dock vad som snabbt blir hennes värste motståndare och ärkerival, den lila-håriga Gina Cavalli. Gina har om möjligt ännu tightare racingdräkt än Rena och har passande nog även dragit ned blixtlåset ännu längre vilket gör att mellansekvenserna (där man ofta får se de båda damerna munhuggas) mer liknar en uppvisning i polygonbröst än en intressant story. Det finns delar av handlingen som känns fräsch längre in i spelet och Renas kamp mot Gina, klockan och det korrupta stall hon försöker frigöra sig ifrån är på det stora hela en ganska underhållande sådan.

Väl bakom ratten är R: Racing en direkt blandning av Gran Turismo och Sega GT. Fokus ligger på realism medan detaljer såsom bromsverkan och gravitation förenklats å det grövsta. Det handlar som vanlig om att ratta vansinnigt understyrda banracingbilar, om att frakta kraft framåt vid hårda inbromsningar och om att försöka undvika de breda sladdarna till varje pris. Fysikmotor gör ett skapligt jobb med att återskapa en passande fartkänsla och den precisionen i bilarnas styrning känns oftast väldigt bra.

R:Racing består av tre olika tävlingsklasser i vilka Rena måste bevisa sina färdigheter. Den första är den traditionella banracingen, den andra är traditionellt rally medan den tredje innefattar illegala stripkörningar, drag-race alltså. Den sistnämnda känns lika felplacerad som tråkig medan både asfalten och rallysträckorna fungerar bra.

Förutom de återkommande filmsekvenserna där Rena tjafsar med Gina, diskuterar med stallchefen Stephan eller pratar för sig själv om svåra utmaningar innehåller R:Racing även ett mer mänskligt upplägg ute på banan. Till att börja med kommunicerar samtliga förare med varandra via radio, något som åtminstone till en början, innebär att vissa oförsiktiga omkörningar kan bli riktigt roliga. Förarna pratar med varandra om vad som händer på banan och givetvis tillhör Ginas eviga häcklande själva grunden i denna del av spelet.

Varje gång Rena närmar sig Gina (som alltid ligger först från start, i alla spelets tävlingar) börjar de två rivalerna kasta ur sig klyschiga one-liners om hur de ska äta den andre till frukost, köra cirklar runt varandra och vinna ändå, krocka den andre till månen och så vidare. Rena får även hela tiden direktiv, tips och råd från stallchefen Stephan, något som ibland kan bara användbart men oftast bara irriterande. Efter en sisådär tio tävlingar blir hur som helst allt detta tjattrande, oavsett från vem av konkurenterna eller medhjälparna det kommer från, bara jobbigt och upprepningarna haglar över en.

En annan nyhet som jag inte sett tidigare är den så kallade stressmätaren som tillåter Rena att pressa den framförliggande bilen som när mätaren fyllts automatiskt kör av banan. Även detta fungerar ypperligt de första tio gångerna men blir sedan en uppvisning i ogenomtänkt speldesign eftersom varje omkörning eller placeringsjakt blir oerhört förutsägbar och spänningslös.

Stressmätaren, den inbakade storyn och kommunikationen under själva tävlingarna tänkt att fungera som ersättning för det utelämnade, och egentligen obligatoriska, garaget. Det går nämligen inte att fixa och trixa med sina bilar i R: Racing på samma sätt som i Gran Turismo, Sega GT 2002 eller Auto Modellista, tyvärr. Rena vinner visserligen de bilarna hon använder vid varje lopp men tyvärr är utbudet väldigt snålt tilltaget (cirka 20 licenserade bilar) och uppgraderingsmöjligheterna är väldigt begränsade och tråkiga. Däremot finns det en hel del godbitar bland dessa 20 bilar, de sedvanliga Suprorna har blandats med bland annat en vansinnigt läcker Detomaso, en vråltrimmad Fiat R och en samling rymdraketliknande Lemans-kärror.

Bilarna skiljer sig mycket från varandra och Namcos fysikprogrammerare har gjort ett bra jobb med att framhäva de olika billtypernas igenkänningstecken ute på banan. Små, framhjulsdrivna bilar är understyrda, och kompakta när det kommer till kurvtagning men svarar ilsnabbt på vridmoment och ger en känsla av total feedback. De större, japanska GT-bilarna såsom NSX och Skyline med motorer på upp till 800 hästkrafter är aningen överstyrda och skillnaden mellan tvåhuljsdrivna och fyrhjulsdrivna är välgjord. Däremot är rallyinslagen i R: Racing lite ojämna med väldigt överdrivet överstyrda bilar, såpa-aktig slirighet i kurvorna och konstig bromsverkan.

När det kommer till grafiken har Namco blandat detaljerade bilmodeller med aningen tråkiga miljöer. Här återfinns irriterande svagheter såsom bristfällig kantutjämning runt objekt och en ganska irriterande grynighet i grafikens finish. Att utveckla ett spel för tre olika plattformar innebär oftast att vissa visuella delar måste offras och att spelet inte alls hänger med toppskiktet på den kraftigaste hårdvaran. Så är fallet även med R: Racing som ser bra ut till PS2 men inte alls når upp till samma standard som exempelvis Project Gotham Racing 2 till Xbox. Presentationen är däremot väldigt snygg och påminner en del om den i Ace Combat 4. Menyerna är oerhört smakfullt utformade och samtliga av spelets röstskådespelare gör ett bra jobb.

För dig som ivrigt väntar på Gran Turismo 4 och inte riktigt kan hålla dig till sommaren är R: Racing ett bra tidsfördriv men en del originella och underhållande egna idéer. Det är dock, på intet sätt, en värdig motståndare till varken Sonys superserie eller Segas motsvarighet och med en kort livslängd blir betyget trots allt bara sju. Men en stark sjua.