Rainbow Six: Lockdown

I cecember 2004 besökte jag Ubisofts Montreal-studio, främst för att kika närmare på Splinter Cell: Chaos Theory men även för att spela en tidig version av Rainbow Six: Lockdown. Och för mig kom det som en överraskning. Jag hade förväntat mig mer extremutmanande och kompromisslöst Clancy-krig i samma superba anda som Rainbow Six 3 men möttes av någonting annat. Den lite stela, faktaspäckade och gravallvarligt genomhärliga prägel som alla Tom Clancy-spel har var något som Ubisoft denna gången försökt komma ifrån. Allt för att attrahera en bredare målgrupp.

Men jag är inte en del av den där, åtråvärda, breda målgruppen. Nej, jag är en av dem som älskade de tidigare spelen. För Rainbow Six Lockdown öppnar som en rejäl migränattack och fortsätter sedan att bombardera mig med otrevligheter. Skränig hårdrock, fula filmsekvenser, tröga menyer, rastaflätor, häftiga solbrillor, ett förenklat ordersystem och en urdum artificiell intelligens får det att svida i pannloben. Det blir en bättre efter några timmar, men når aldrig upp till det föregående spelets höjder, inte ens nära. Orsakerna till detta är många då Lockdown saknar stora delar av det som alltid gjort den här spelserien så bra. Ubisoft har valt att förenkla, fördumma och modernisera allt från upplägg till spelkontroll vilket lett till en arkaddoftande spelupplevelse utan seriens patenterade spänningsmoment eller egentlig utmaning.

Storyn lyder som följer: Sydafrikas president har kidnappats i samband med ett fredsmöte huvudstaden Pretoria. Natos fredsstyrkor har försökt stävja situationen (som innefattar extremt onda terrorister med dålig brytning) men misslyckats. President Mbelus liv hänger på en skör tråd och hans enda hopp heter Ding Chavez som med tre erfarna kumpaner rycker ut för att utföra en rad strategiskt smarta insatser och rädda president Mbelus liv. Längre in i äventyret uppdagas terroristernas egentliga avsikter och en av medlemmarna i Chavez team blir tillfångatagen. Utan att avslöja för mycket finns här också dödliga virus och de obligatoriskt smittade forskarna som ser ut att vara direkt hämtade från Resident Evil.

Ordergivningen och systemet som detta är uppbyggt kring har alltid varit en av spelseriens största styrkor. I Lockdown är antalet kommandon som Ding kan beordra sina medhjälpare att utföra reducerade samt betydligt mindre viktiga för gruppens avancemang. Tempot är högre, fienderna mer förutsägbara, banorna mer öppna och vapnen har blivit mer kraftfulla. Dessa förändringar är alla av negativ natur och Ubisofts strävan efter att attrahera en bredare målgrupp har fått dem att offra det som gjorde Rainbow Six 3 så oerhört bra. Det finns sällan någon egentlig anledning till att spela försiktigt eller att planera ett strategiskt smart avancemang då fienderna oftast är placerade så att man kan forcera varje rum utan att få mer än ett skott i sig. Och Ding tål numer betydligt mer skada än vad han gjort tidigare, så mycket att det stundtals nästan känns som om det är Serious Sam som smygit på sig Chavez stadskamouflage.

Nytt är också sekvenser innehållande tempohöjande minispel, allt för att tillföra variation. Ett exempel på detta är då man bara någon timme in i spelet, på plats i Amsterdam under en terroristattack, får ta kontrollen över gruppens prickskytt som från en cirkulerande helikopter avser att rensa gatorna från avskum medan Ding och resten av teamet avancerar in i rådhuset. Denna del av Lockdown, tillsammans med en rad andra prickskyttemoment, är stressande och lite småskoj men faller i slutändan på spelmekaniska detaljer. Prickskyttebössan känns alltför automatisk, rekylen är hopplös och siktet känns som hämtat ur Star Trek.

Även audiovisuellt är Lockdown sämre än sin föregångare med lägre upplösta texturer, klumpig modellering, långa laddningstider och blekt effektarbete. En av de största grafiska nyheter är visiret som Ding numer bär. Detta är direkt hämtat från Metroid Prime men där det innebär en härlig förstärkning av närvarokänslan i Nintendos strålande äventyr känns det mest som en töntig gimmick i Lockdown.

Det som räddar Rainbow Six: Lockdown undan ett sämre betyg är faktiskt flerspelarläget där framförallt onlinedelen både överraskar och imponerar, stort. Efter varje dödsmatchmatch erhåller man poäng som det sedan går att köpa uppgraderingar till sin figur för. Möjligheterna till att skräddarsy sin egen soldat är oändliga och det blir snabbt mycket beroendeframkallande att bygga sin egen supersoldat. Över nätet, mot mänskliga motståndare slipper man givetvis också problemen med linjära banor, förenklad ordergivning och korkad AI.

Förutom flerspelardelen, mer detaljerad och påverkningsbar fysik och den variation som spelet trots allt bjuder på är Rainbow Six: Lockdown en besvikelse och en onödig förenkling av ett superbt spelkoncept.