Rayman Advance

Då Dreamcasten och Playstation 2 kom blev vi begåvade med Rayman 2, ett spel som fortfarande omvänder de skeptiska, och nu är GBA ute med gamla Rayman från Playstation i nya, handhållna kläder! Nu skulle man kunna tro at det var något dåligt. Men Ubi Soft har lyckats pressa ner spelet i det handhållna formatet. Jag har inte spelat det ursprungliga Rayman i Playstation utgåvan så mycket, men det verkar som om allt är med.

Grafiskt är Rayman en stor godisbutik. Det finns sötsaker både för ögonen och själen. Stundtals kan det nästan bli för mycket. Man närmar sig då och då gränsen för hur sött och puttenuttigt det får bli. Nästa station blir närmsta diabetesmottagning. -nnu en gång är jag tvungen att nämna GBA’ns mörka skärm och dess förmåga att reflektera ljus i ögonen på spelaren... Dessvärre kan det i Rayman bli lite förvirrande, när de frodiga bakgrunderna och figurerna blir blandade med reflekterat ljus. Men i den rätta belysningen mixas färger och animationer till en nästan kosmisk cocktail, som kan mäta sig med de bästa.

I Raymans värld har The Great Protoon blivit stulen av Mister Dark, och alla Electoons har blivit tillfångatagna av märkliga väsen. Nu är det din uppgift att befria alla dina vänner, besegra det onda och göra allt bra igen. Till din hjälp har du dina välutvecklade nävar. Om det låter som Tekken eller The Bouncer kan jag lugna dig med att när Raymans händer användas för att slå med, så är det på ett vänligt sätt, i bästa tecknarserie-stil. Efterhand som spelet går framåt, lär sig Rayman nya trix för att klara av såväl nya som gamla banor. Detta är en av spelets största styrkor. Det finns inget bättre än att återvända till en bana och plötsligt kunna klara av saker som tidigare var omöjliga.

Rayman är ett traditionellt 2D plattformsspel. Man kan faktiskt säga att Rayman är summan av alla de plattformsspel som har hemsökt alla plattformar genom 80- och 90-talet. Det enda gamla spel som Rayman inte liknar är Nintendos Mario spel. Rayman och Mario är olika som dag och natt. Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra, de är bara olika , lyckligtvis! Raymans disneyaktiga yta döljer ett gediget och varierat plattformsspel. Spelet bjuder på många timmars spelbarhet, och det kan då och då vara både frustrerande och svårt, även om det liknar ett barnspel. Skenet bedrar och den tioåring jag har hemma har redan gett upp. Men för vana spelare, som tål en stor dos virtuell glykos är Rayman toppen.