Red One

Vad för man inte för pengar, sade säkerligen regissören Jake Kasdan (Jumanji: Welcome to the Jungle) och accepterade Warners smått enorma jättecheck för att sätta ihop den enskilt sämsta julfilmen jag någonsin tvingats genomlida. 2,6 miljarder kronor kostade den att göra, bisarrt nog. Visst, The Rock nöp säkerligen 600 av de miljonerna för sin otroliga insats här, men det finns utöver hans absurda lönekrav inte en enda sak i denna fullständigt bajsmacka till skräpfilm som ser ut att ha kostat mer än sex kronor. Så vedervärdigt ruttet är detta, rakt igenom.

Detta är så fruktansvärt uselt att det nästan inte går att ta sig igenom.
Red One är tomtefar. Hans kodnamn. I denna smörja till plågsam geggfest är tomten inte korpulent, mysig och vänligt ödmjuk med en stor (mysig) röd flanellrock och knähöga skinnstövlar med guldspännen på. Nej, här är tomten exakt samma karaktär som den där psykotiska musikläraren i Whiplash som skrikhivar ride-cymbaler mot folks kranium. Detta eftersom manuset som Red One baseras på är genomgående gräsligt och eftersom en märkbart leds och uttråkad J.K. Simmons aldrig bemödar sigmed att göra något annat än rollen som han redan gjort, 100 gånger om. Tomten är stressad, beslutsam, arrogant och en smula självgod i sin dominanta personlighet. Han gymmar varje dag, bär tröjor utan ärmar och pratar väldigt snabbt. Vid hans sida har han livvakten Callum Drift (The Rock) som håller den ettriga tomtefarsan vid liv genom att kasta undan närgångna beundrare och fäkta undan ilskna älvor som vill tomten illa.

Det skiter sig dock när den 300 år gamla häxan Gryla kidnappar Red One och för honom till sin underjordiska håla för att med utvunnen tomtemagi bygga vapen som ska döda halva jordens barn. Den enda som kan rädda stackars inspärrade tomtefar är Callum Drift och hans alldeles för korta, mörkröda skinnjacka... Och Chris Evans karaktär då förstås, som är en hacker. En 46-årig hacker som bär solglasögon inomhus och (som är den enda som kan hitta igen den gamla tomtekidnappande superhäxan). Den stoiskt korrekta, uppstyrt respektabla och stelbente Callum måste nu försöka samarbeta med den självgode, oansvarigt barnsliga hackern Jack O'Malley för att kunna frita tomtefar i vad som enklast beskrivs som årets näst sämsta film.

Evans och The Rock bråkade enligt flertalet branschkällor massor under inspelningen vilket märks tydligt i filmen. Det finns verkligen noll dynamik, här. Noll.
Alla har vi sett julfilmer som vare sig aspirerar på några glänsande guldgubbestatyetter eller som vi minns en månad efter att vi sett dem. De flesta dedikerade julfilmer avser ju att sprida lite mysig stämning såhär inför dopparedagen och inte särskilt mycket mer. Det behöver dock naturligtvis inte innebära att man sätter ihop 2,6 miljarder kronor dyra historier som känns som ett avsnitt av ett green screen-barnprogram från SVT. För det är precis så som detta upplevs. Red One påminner om en episod ur Lasse-Majas detektivbyrå, där allt spelats in framför en stor green screen och sen fyllts upp av datorgenererad smörja med regelrätt AI-känsla. Effekterna i Red One ser ut som ett skämt, miljöerna ser ut som skräp och själva premissen är så trött och dum att inte ens mina barn ville se färdigt.

Oavsett om du är nio år eller 79 - Undvik Red One för allt vad du gör.
Det märks också att The Rock har slutat bry sig, helt. Han skulle enkelt ha kunnat ge sin karaktär Callum Drift lite liv, här. Lite nyanser, ett uns av personlighet. Det finns ingenting i manuset som inte säger att han skulle kunna stoppat in lite egenhet, lite knorr och kryddat upp en alltför stelbent, enfaldig figur för att därmed bygga någon slags dynamik med Chris Evans tjatiga gnabbande. The Rock gör dock inget av det. Han cruisar genom varje scen med repliker som han upprepat 2000 gånger tidigare och han gör det med en slags stendöd karisma som en gång i tiden gjorde honom till världens största filmstjärna. Tragiskt, är vad det är. Att filmbolag betalar 2,6 miljarder kronor för ultrasmörja som detta är tragiskt. Inget annat.