Red Sonja

När Robert E. Howards välfyllda svärdsvingar-serietidningsuniversum filmatiserades på löpande band under mitten av 80-talet var Red Sonja precis som Conan Barbaren (eller ja, "Kalidor") naturligtvis självskrivna och jag minns relativt väl hur bedrövligt besviken jag blev på "Conan III", som kretsade kring Sonjas hämnd och där en rödfärgad Brigitte Nielsen hoppade runt i kalvskinns-BH och väste i vad som enklast kan beskrivas som en av tidernas sämsta filmer. När det väl var dags för Red Sonja att rullas ut utanför hemlandet valde MGM att göra om omslaget så att Arnold upptog 90% av bildytan istället för Miss Nielsen. Namnet byttes också ut i den svenska översättningen och Red Sonja blev Barbarernas hämnd. Allt för att rida på Conan-vågen och allt för att slippa skylta med den skit som de faktiskt sålde.

Spola fram 800 år och allt gammalt är som vanligt nytt igen. Conan har gjorts på nytt i omgångar och floppat i omgångar och när det nu är dags för Sonja att hämnas sin mors mördare under Robert E. Howards Hyborian Age, är det B-filmsstank och skådespeleri som hör hemma på den lokala improvisationsteatern som gäller. Men hur dåligt är det då? Det ska jag nu berätta: Kom tillbaka, usla Brigitte Nielsen. Allt är förlåtet!

Detta ser mycket riktigt ut som en Saturday Night Live-sketch och det är så filmen känns. Som ett dåligt skämt.
Red Sonja inleds med den sedvanliga prologsnutten som avtäcker samma premiss som den första filmen kretsade kring. Sonja är nio år gammal, en del av det sista Hyrkanianska samhället på jorden. Under en helt vanlig eftermiddag rider barbarer med svarta tänder in genom de ytterst uselt bevakade portarna till byn där hon och hennes mor lever, och slår ihjäl alla utom den hämndlystna Sonja. Vi får veta detta men inte se det. Samma sekund som barbarerna stormar in genom de wellpapps-baserade portarna och vrålar högt, klipper regissör M. J. Bassett till en slags Avatar-Wannabe-scen där en vuxen Sonja smyger runt i en studiobyggd skogsdunge och pratar med träden. Hon smeker lite bark. Äter lite honung. Smeker en växt, pratar med växten. Pratar med ännu ett träd, smeker en annan slags växt, sitter uppe i ett träd och blickar ned på scenografin som byggts uteslutande av äggkartonger och vemod, och pratar med barken på trädet hon sitter i.

Blodet och våldet är barnsligt dåligt och anpassat för en yngre målgrupp vilket är helt hjärndött med tanke på hur våldsam serieförlagan är.
Resten av den här filmen innehåller mer action än så men det blir inte bättre, snarare tvärtom. Sonja hamnar i trångmål såklart i jakten på hämnd, tvingas slåss för sitt arma liv i omgångar eftersom den mycket onde Dragan. Lyckligtvis hittar hon en bunt rebelliska rövare vars ledare gestaltas av den ytterst horribla Michael Bisping, UFC-veteranen, som inte lyckas med så mycket som att förmedla en enda replik utan att framstå som efterbliven. Revenge-stjärnan Matilda Lutz är inte särskilt mycket bättre hon heller, i huvudrollen, och misslyckas fatalt med att ge Red Sonja nytt liv. Lutz läser sina repliker innantill här, märks att hon kämpar med näbbar och klor för att göra det värdelösa grundmaterialet trovärdigt men hon saknar kapaciteten och när det hettar till, även förmågan att övertyga som svärdsvingande barbar.

Både Conan och Sonja förtjänar bättre än Momoa-rebooten för ett antal år sedan plus detta skräp. Robert E. Howards köttiga serietidingsuniversum är fyllt med intressant mytologi, brutalt övervåld och heta romanser och skulle såklart kunna samexistera med Deadpool, Wolverine, Batman och alla andra spandex-gubbar i dagens comics-fixerade filmvärld. Just därför är det trist att denna adaption precis som den senaste Conan-filmen stinker skåra och därmed kommer att innebära att vi tvingas vänta 40+ år till på nästa försök.