Remarkably Bright Creatures

Remarkably Bright Creatures, eller Sällsynt kloka varelser som den heter på svensk, är det senaste tillskottet på Netflix. Vis av erfarenhet vet man vid det här laget att Netflix-filmer skiftar väldigt mycket i kvalitet. Det släpps några riktigt bra, men en stor del fastnar i träsket av mediokra snabbmatsproduktioner. Jag visste inget om Sällsynt kloka varelser förrän jag såg att den skulle släppas. Det som gjorde mig nyfiken var inledningsvis bra betyg och intressanta skådespelare. Sally Field är en veteran och Lewis Pullman (läskigt lik farsan Bill) har seglat upp som något av ett stjärnskott.

Kanske borde jag, i egenskap av författare, haft bättre koll på boken, som jag förstår har sålt väldigt bra. Okej. Jag kan såklart inte ha koll på alla böcker bara för att det är "min bransch" och det är möjligt att jag läst om den, men det är inte riktigt den typ av bok jag brukar dras till. Skyldig till såväl manus som regi är Olivia Newman, som även regisserade filmatiseringen av Där kräftorna sjunger.

Intrigen:
Genom osannolika band som knyts under nattskiften på ett lokalt akvarium får Tova, en äldre änka, kännedom om en livsförändrande upptäckt som kanske kan ge henne glädje och förundran på nytt.

Vem vare som fjärta?

Det är en ganska typisk intrig för den här blandningen av feelgood och drama. Dramaturgin följer ett väldigt vältrampat mönster och vändningarna likaså. Låter det negativt? Inte nödvändigtvis. Sällsynt kloka varelser är en snygg produktion. Manuset är välskrivet, skådespeleriet är suveränt och man spelar snyggt med känsloregistret även om man förstår ungefär vad som ska hända. Sluttwisten är enkel men snyggt planterad.

En rolig fotnot: Huvudkaraktären heter Tova. Andra svenskklingande namn förekommer också. Hon har en massa dalahästar (dala horses, låter inte alls forcerat). Jag kanske missade det, men jag minns inte att vi i filmen får någon förklaring till de här svenska attributen, men författaren Shelby Van Pelt har tydligen baserat Tova på sin svenska farmor. Så nu vet ni.

Och - Jag har försökt dammsuga internet utan att hitta någon information, men är det inte David Harbour som gör en liten cameo som skäggig, full snubbe i baren?

High-five, cleaning lady!

Sällsynt kloka varelser är en fin film. En film som kanske behövs för att sprida lite ljus mitt i allt mörker som sker i världen. Den är både vacker, sorglig, underhållande och livsbejakande. Man får en liten klapp på axeln och en tanke planteras i skallen; "Glöm inte att uppskatta människorna och allt det fina du har omkring dig."

Ni vet precis vad jag menar. Den puttrar på, det finns ingen direkt nerv att tala om såklart, men man fastnar för karaktärerna och känslan som pendlar mellan mys och ett behov av att harkla sig för att få bort gråten i halsen - åtminstone på ett par ställen.

Men. Jag ska erkänna. När filmen inleds med bläckfisken Marcellus vars tankegångar vi får följa via en berättarröst signerad Alfred Molina (inget fel på honom, love the guy) så blir jag lite skeptisk och tänker; "Nej för fan, inte någon sockersöt Finding Neverland-grej nu igen."

Det går över. Inte berättarrösten. Den hänger med hela filmen. Men min skepsis lättar. För det funkar. Jag kapitulerar. Han är fan charmig, den där CGI-bläckfisken Marcellus.
Så. Vill ni se en trevlig film som river upp känslor, look no further. Sällsynt kloka varelser kanske är precis din kopp te. Eller whiskypinne.