Resident Evil: Extinction

Det är lätt att förstå att karaktärerna i Resident Evil: Extinction inte är särskilt glada över sin miserabla tillvaro. Förutom sand precis överallt (Robban Broberg hade rätt. Det är öken. Öken överallt) finns blodtörstiga zombies bakom varje hörn och vetskapen om att större delen av mänskligheten utplånats av det fruktade T-viruset från de tidigare filmerna.

Regissör Russell Mulcahy (som gjort bland annat Highlander och en gammal kultfavorit; Razorback, en skräckfilm om ett gigantiskt vårtsvin som härjar i Outbacken i Australien) blandar friskt mellan post-apokalypsen från Mad Max-filmerna och splattervåldet från valfri zombiefilm och får fram ett visuellt slående slutresultat som inte direkt imponerar på vare sig handlings eller skådespelarfronten, men som ändå underhåller måttligt under drygt 90 minuter.

Tacka Milla Jovovich för det. För vid sidan av Mulcahys fina regi är det hon som ensam håller ställningarna här. Hennes karaktär Alice har nu på allvar börjat använda sina superkrafter som Umbrella injicerat henne med, vilket innebär en hel del häftig och framförallt blodig zombieslakt men också att hennes skapare är synnerligen angelägna om att fånga henne innan hon vållar dem allt för stora problem.

Till sin hjälp har Milla bland andra Oded Fehr och Ali Larter från Heroes som här spelar Claire Redfield, och ja, hon är snudd på lika cool här som hon är i spelet. Notera det. Men som jag nämnde tidigare är det inte skådespelarna som imponerar i Resident Evil: Extinction (för ärligt talat gör alla utom Milla och möjligtvis Larter ganska platta insatser som inte lämnar några bestående intryck), utan det är det visuella kombinerat med den härliga pulsen/spänningen som genomsyrar hela filmen som gör det här till hyfsad underhållning för stunden.

Sen kan man förstås skratta lite åt vissa specialeffekter som bara ser rent pinsamma ut. Tänker då främst på superondingen som dyker upp i slutet av filmen och mest liknar en bläckfisk med 5 rövhål i ansiktet. Inte så snyggt. Dialogerna är en annan del som inte har skötts särskilt bra, de låter oerhört krystade och just därför märks det ganska tydligt att det är klåparen Paul W.S Anderson som författat det hela. Han har en förmåga att få manus att stinka så fort han är där och petar lite.

Men överlag är Resident Evil: Extinction bäst av filmerna i trilogin och en lagom underhållande film med snygg regi, fint foto och få lugna partier där Milla visar att hennes karaktär inte bara är den snyggaste actionhjältinnan på flera årtionden, utan också en av de absolut coolaste.

DVD:n från Sony är snudd på referensklass med kanonbild och kanonljud. Extramaterialsmässigt är det inte fullt så imponerande, de featurettes som finns med här är mycket klapp-på-ryggen-och-berätta-för-alla-hur-duktiga-vi-är istället för att bjuda på någonting intressant. Kommentarspåret likaså. Men de 11 borttagna scenerna är lite småroliga att ta sig igenom.