Resident Evil Zero

Resident Evil Zero utspelar sig, som titeln antyder, innan det första spelet i serien. Capcom tar oss med till händelserna som ledde fram till de ödesdigra timmarna i herrgården. De två huvudpersonerna i spelet är de mest polariserade i serien hittills. Ni minns kanske Rebecca Chambers, den äppelkäcka tjejen med de tvivelaktiga pianokunskaperna, från Resident Evil? Här tvingas hon samman med Billy Coen, en förrymd fånge, dömd för 23 mord. När de finner sig fångade i en mardröm kantad av intriger och vandrande lik blir de tvungna att lära sig samarbeta för att överleva.

Sommaren 1996 kom en vän hem från en resa till USA. Med sig hade han det nysläppta Playstationspelet Resident Evil. Vi satt hopkrupna i en soffa och skrek rakt ut när den första zombie-hunden hoppade genom fönstret. Uppföljaren, innovativt döpt till Resident Evil 2, var ett snyggare, otäckare och mer genomtänkt spel. Men i och med Resident Evil 3: Nemesis började serien kännas lätt stagnerad. Trots små förändringar kvarstod samma stela kontroll, samma fasta kameravinklar och samma sömniga dörröppnings-sekvenser för att dölja laddningstiderna. Ett par år har gått sedan dess. Jag sitter här med det första helt nya kapitlet i serien på länge.

Ändå är det väldigt lite som har hänt. Visst är miljöerna fantastiskt snygga. Visst är ljudet på toppnivå. Visst kan fort-farande historien om Umbrellas onda planer i zombiefabriken nagla fast spelaren i soffan. Men varför ska det vara så svårt för Capcom att fatta läget? Spelbranschen utvecklas varje dag.

Ett spel som ligger i utveckling för länge riskerar att vara gammaldags redan då det släpps. Ändå behåller Resident Evil nästan alla de element som kritiserats ända sedan det första spelet. Det mesta har finslipats men radikala förändringar kan vara ödesdigert för en så etablerad spelserie. Därför är både bakgrunderna och filmsekvenserna vackrare än någonsin men fortfarande förrenderade istället för att vara fullt integrerade i spelmotorn. På samma sätt har systemet med förvaringskistor äntligen tagits bort, men ändå kan spelets karaktärer fortfarande bära på tok för lite utrustning. Dessa förbättringar ger mersmak, och i värsta fall kan de nog snarare kännas retsamma. Oavsett spelmekaniska svagheter kvarstår det faktum att Resident Evil fortfarande lyckas med sitt huvudmål, att skrämma spelaren ordentligt.

Utseendemässigt är det mesta sig likt från nyversionen av Resident Evil på Gamecube. Självklart är det grafiska klivet inte alls lika stort den här gången men ännu mer detaljer har lagts in vad gäller rörliga element i miljöerna, ljus och skuggor. Tågmiljön som spelets första del utspelar sig i ger en ännu mer klaustro-fobisk känsla än vad herrgårdar och laboratorier hittills skapat. Det finns helt enkelt inte så många ställen att fly till. Om spelet är otäckt snyggt, så låter det skrämmande bra. Ljudet har aldrig använts så väl i serien. Det har sagts förut, men tystnaden spelar en stor roll i Resident Evil Zero, precis som i välgjorda skräckfilmer. Tyvärr håller röstskåde-spelarna som vanligt inte den klass man borde kunna förvänta sig av en så stor produktion.

Den största speltekniska nyheten i Zero är det faktum att du inte längre väljer mellan två karaktärer utan faktiskt spelar två olika personer samtidigt. När som helst kan du skifta mellan Rebecca och Billy och många pussel kräver att de bådas egenskaper används i kombination. Detta ger spelet en ny dimension och även om den artificiella intelligensen lämnar en del övrigt att önska, är detta ett steg i rätt riktning. Pusslen är förstås ologiska som vanligt men fortfarande charmiga och bitvis kluriga. I sig självt är det ett på många sätt väl genomfört skräckspel som på många ställen verkligen lyckas skrämma slag på spelaren. Men det är bara att inse att en av spelhistoriens verkligt banbrytande och stilbildande serier faktiskt inte är det längre.