Resistance 2

Jag trodde inte att Insomniac skulle lyssna. Framförallt inte med tanke på att {Resistance: Fall of Man} sålde i (imponerande) tre miljoner exemplar och belönades med skyhöga betyg av varenda amerikansk spelpublikation. Jag trodde aldrig att de skulle ta till sig den kritiken som Resistance trots allt fick, inte minst från min sida.

{Resistance: Fall of Man} lovade så himla mycket på förhand. Men höll bara en bråkdel av alla löften, och slutade som ett blekt och ytterst traditionellt actionspel proppat med irriterande svagheter. Insomniac, teamet bakom {Ratchet & Clank}-spelen, fick efter det första spelet grönt ljus från Sony att omedelbart påbörja utvecklingen av uppföljaren. Och den här gången är det betydligt fler beståndsdelar som gjorts rätt.

Det första som slår mig är att den där irriterande berättarrösten är borta i {Resistance 2}, vilket känns overkligt skönt. Istället berättas nu storyn genom sparsmakade mellansekvenser renderade med spelets motor. {Resistance 2} tar vid precis där det första äventyret slutade. Nathan smittades ju som känt med Chimera-viruset i Fall of Man och när {Resistance 2} börjar blir han upplockad av sina egna och skippad till en särskild anstalt för de soldater som smittats av viruset men visat sig vara immuna. Så kallade "sentinels". Väl på plats utrustas Nathan med lite ny utrustning, nya vapen och erhåller möjligheten att hela sig själv.

På väg ut till den postering där Nathan beordras göra nytta skjuts helikoptern ned, och medan man kryper ut ur det brinnande vraket ser man hur gigantiska Chimera-robotar sträcker sig mot skyn en bit bort, och hur en andra våg i invasionen av USA precis är på väg att genomföras.

Men trots bättre berättande och en större variation bland fiendemonstren, är storyn aldrig särskilt viktig i {Resistance 2}. Den får heller aldrig särskilt mycket utrymme även om man under spelets gång samlar på sig en del välskrivna dokument som erbjuder en hel del information om Chimeras ruskiga framfart - för den som är intresserad. Personligen hoppade jag över de flesta av dem då de muterade ryska supersoldaterna och deras nu nybyggda rymdfarkoster känns föga intressant. Istället är det själva eldstriderna som stjäl all min fokus i {Resistance 2}. För detta är en bra bit bättre än det första spelet.

Insomniac har inte varit blyga då de på förhand skrytit om nyheterna i {Resistance 2}. Mycket av snacket har kretsat kring de nya miljöernas storlek och efter tio nya timmar med Nathan Hale kan jag med lätthet påstå att Insomniac absolut inte överdrev i sitt välsmorda förhandssnack.

När man för första gången stiger ut ur den invaderade bunkern på bana två, och bevittnar en av de mäktigaste synerna i ett actionspel någonsin - är kissrysningarna ofrånkomliga. Himlen spricker upp i ett ljusgult sken och in seglar två av de största rymdskepp spelvärlden någonsin sett, omgivna av hundratalet mindre flygfarkoster. Vid horisonten glimrar kvällssolen och ute i vattnet utanför bukten lurar Kraken, en av äventyrets många riktigt stora bossar.

En annan av dessa ögonblick är då man tar plats på ett hustak, 100 meter från marken i vad som ser ut som en variant på 50-talets Chicago. Från väster klampar ett hiskeligt überenormt jättemonster in och river med sig hela kvarter. Det händer ofta att jag nästan tappar andan då jag spelar {Resistance 2}, och ibland kan jag inte göra annat än skratta högljutt åt den enorma storlek som många av Insomniacs nya miljöer bjuder på.

För även om de största bossarnna och striderna mot dessa i slutändan är väldigt grundläggande och även väldigt styrda, är det en fantastisk känsla att vara så liten men ändå så kraftfull i en värld proppad av gigantisk ohyra. När man för första gången pumpar den enorma jättebläckfisk-mutationen (Kraken) i truten med svulstigt plasma-vapen, som genererar i att plattformen men står på i det sotsvarta vattnet gungar i kraftig takt - då är {Resistance 2} så sjukt häftigt att jag för länge sedan glömt de fjösiga låtsasstriderna från föregångaren.

En annan del som Insomniac förbättrat rejält från {Resistance: Fall of Man} är tempot. Fall of Man led av ett jämntrist tempo utan de nödvändiga extremer som ett actionspel av den här typen behöver. Det blev i längden bara tradigt att i lunkande takt skjuta tre dumma Chimera-soldater åt gången och när väl bossfighterna infann sig var jag ofta redan så uttråkad att jag somnat för länge sedan.

Tempot i {Resistance 2} är väldigt väl genomfört och det märks att Insomniac definitivt gjort sin {Half-Life 2}-läxa. Extremtuffa eldstrider mot upp till 15 fiender åt gången byts mot lugna partier där man får andas ut, ladda och och lyssna till befälhavarens desperata grepp via radiolänk. Tempot varieras också väldigt väl genom olika delar av spelet och i kombination med den förbättrade miljövariationen gör detta {Resistance 2} till ett roligare spel, helt enkelt.

När man efter att ha skjutit sig igenom sönderbomade bunkrar letar sig ut till lummiga skogsbryn och där furiösa Predator-liknande super-Chimera med osynlighets-kamouflage härjar, saktar Insomniac ned tempot till stealth-spels-nivå, och jag smyger försiktigt fram genom höggräset likt en renrakad Solid Snake. Det blir en katt-och-råtta-lek som roar på kungliga premisser där 5.1-ljudet och de välimplementerade surroundeffekterna spelar en avgörande roll. Jag smyger, sakta, och lyssnar till de osynliga rovdjurens tunga fotsteg. Ett skott och deras osynliga pansar avaktiveras, ett skott till och de faller till marken.

Efter en stunds smygande i skogen och en rejäl dos utmaning kliver Nathan fram ur skogsbrynet och blickar ut över en sönderbombad småstad som doftar urskönt av njutbar 50-tals-estetik. Insomniac blandar tomma trähus som för tankarna till City 17-utkanterna i {Half-Life 2}, med Halo-aktiga möten med specialutrustade Chimera-kaptener som använder sig av den där grönskimrande plasmaskölden från det första spelet. Det är roligt, hela tiden. {Resistance 2} saknar döda stunder.

Antalet förbättringar slutar inte där. Insomniac har haft den goda smaken att effektivisera Nathans vapenarsenal och har denna gången även lånat prioriteringssystemet från Halo-spelen som innebär att man enbart kan bära två puffror åt gången. Borta är de fjuttiga alien-vapnen som sköt ljusgröna nålar eller tramsig plasma, kvar är de tunga människovapnen med god precision och användbara alternativ-knappar. Visst finns det Chimera-vapen att plocka upp genom äventyret, givetvis, men dessa känns mer kraftfulla, enklare och mindre utflippat konstiga än senast.

Ett av de nya vapen som snabbt blivit en klar favorit hos mig är den Half-Life-inspirerade revolvern (Magnum 44) som inte bara skjuter extremt kraftfulla skott utan även kan skjuta iväg skotten först, och sedan aktivera dem som små minor genom att trycka in den alternativa avtryckar-knappen. Det är en oerhört belönande att först plocka ett par anstormande Chimera-fotsoldater med välplacerade magnum-skott för att sedan skjuta ett par välriktade kulor på marken framför nästa våg, och sedan utlösa dem alla vid samma ögonblick som de beniga stackarna kliver på dem.

Medan singleplayerläget räcker i cirka nio timmar, och bjuder på en jämnare, roligare och mer explosivt storskalig resa än det första spelet - är det Insomniacs massiva super-samarbetsläge som det snackats mest om. Upp till åtta spelare kan samarbeta och kriga tillsammans mot Chimera-rasen i ett av de knubbigaste co-op-delarna i ett actionspel någonsin. Sägas ska dock att co-op-läget, precis som i Ghost Recon: Advanced Warfighter, är ett specifikt, specialdesignat äventyr, och inte samma spel som singleplayer-kampanjen.

Co-op-delen påminner mer om {Serious Sam} på åtta spelare än på {Resistance 2}, faktiskt. Tusentals Chimera kastas mot dig och dina sju medspelare och det gäller att ha tungan rätt i mun, täcka varandras flanker och skjuta för allt vad kjoltygen håller - för att överleva.

En annan del av {Resistance 2} som imponerar är multiplayerläget som är ett av de bästa jag testat till Playstation 3, alla kategorier. Upp till 60 (!) spelare kan kriga samtidigt på samma bana, och detta helt utan sjunkande skärmuppdatering eller nämnvärda tekniska problem. Tillsammans med god bandesign och det välfriserade vapenutbudet är detta en dödsmatchupplevelse som ingen actiontörstande Playstation 3-torsk får missa.

När det gäller det grafiska är Resistance 2 aningen ojämnt. Ibland ruskigt ruskpricks-snyggt med (som sagt) gigantiska jättemiljöer proppade med detaljer, ibland avskalat tråkigt med trötta rökeffekter och ful eld. Som snyggast är Resistance 2 då man möter någon av äventyrets största bossar. Då lastar Insomniac på med allt krut de har, och extremcoola animationsmönster blandas med sinnessjukt cool design. Fiendesoldaterna är också betydligt häftigare än sist, och det inte bara för att de är mer varierade i sitt utseende (det har tillkommit mängder av nya typer av fiender) utan även eftersom de har animerats snyggare och är uppbyggda av fler polygoner.

Designen är även den bättre än i det första spelet, dels eftersom den känns mer genomtänkt och sammanhållen, men även eftersom storyn förflyttats från tristessfyllda London till ett invaderat nordamerika proppat med sköna 50-talsreferenser. Förutom en del lite väl högteknologiska Chimera-prylar är känslan av dåtid mer närvarande i Resistance 2 än i föregångaren och när en halvtrasig skivspelare lirar knastrig Billy Holiday-stenkaka medan jag skjuter fula fiender i tjusig 50-tals-småstad, är det svårt att inte älska tidsåldern och temat.

Trots kraftigt förbättrad kampanj och ett svulstigt, superskoj multiplayerläge, är dock inte allt guld och gröna skogar beträffande Hales återkomst. Spelkontrollen känns fortfarande lite för stel, lite för stöpt och vapnet ser ut att sväva fram. Nathan springer även för sakta och det finns hela partier i Resistance 2 där banorna känns på tok för snitslade och ultralinjära.

Ett par minuspunkter förtar dock inte den glädje jag känner över att Insomniac valde att lyssna till kritiken och nu förbättrat sitt andra spel på nästan alla punkter. Resistance 2 är inget mästerverk, men det lånar (på ett stiligt sätt) väl valda delar från genrens giganter och fyller sedan på med tillräckligt många egna (goda) idéer för att jag ska känna mig både nöjd och belåten. Nu hoppas jag att Resistance 3 kommer att bli ett mästerverk...