Righteous Kill
Medioker polistriller är ett faktum trots att De Niro och Pacino återförenas
Konspirationsteori 1 (den jordnära): De Niro hade inte hört av Al Pacino på länge eftersom de bägge har så stressat schema. Så för att kunna träffa varandra bestämde de sig för att spela in en film tillsammans så att de i pauserna mellan tagningarna kunde sitta och snacka gamla Heat-minnen. Vad det var för film de skulle spela in lite parallellt? Det hade de nog ingen koll på.
Konspirationsteori 2 (den mer brutala): Två falnande karriärer - en sista chans att spela mot varandra igen. Två klumpiga pensionärskroppar - en sista chans att få bära riktig pistol i en film.
Oavsett hur man väljer att förklara De Niro och Pacino återförening i Righteous Kill så går bristen på kvalitet inte att bortförklara. "Det börjar i alla fall bra" brukar man ju skriva ibland men jag vet inte ens om jag kan skriva det den här gången. Men inledningen lyckas i alla fall etablera ploten; en seriemördaren med förkärlek att lämna dikter efter sig härjar i New York. Men hans/hennes offer är inte vilka dönickar som helst utan tungt kriminella personer som gäckat rättvisan. Polisen hejar alltså lite på mördaren i smyg, tills den dag misstankarna riktas mot poliserna själva teorin att det vore rätt logiskt om det i själva verket är en polis förs fram. Mitt uppe i utredningen befinner sig de tv åldrande snutarna Turk och Rooster (De Niro & Pacino) som inte gjort sig kända för att vara guds bästa barn.
Righteous Kill är ett riktigt klichéregn; den gamla snuten som varit polis hela sitt liv och är rädd för att gå i pension och bli av med brickan och hela sin livsstil, internt traditionellt svartsjuketugg polisen sinsemellan om vem som får ha sex med vem och sedan som kronan på hafsverket; en oerhört förenklad och bristfällig psykologisk profil av en seriemördare. Som Homer Simpson skulle sagt: BORING!
Inte för att De Niro och Pacino skulle vara dåligt, det är bara det att det aldrig blir tal om någon stjärnglans eller intensitet i skådespelet. Det finns helt enkelt inget utrymme. Regissören John Avnet, som en gång i tiden gjorde Stekta Gröna Tomater, lyckas egentligen inte med något riktigt ordentligt. Resultatet blir en väldigt ordinär polisthriller som väl egentligen knappt hade behövt gå upp på bio om man nu ska vara ärlig.
Till skillnad från den vanliga dvd-utgåvan så innehåller steelboxen som jag fått av Noble Entertainment en del extramaterial, bland annat intervjuer, kommentarspår och schysst nog en digital kopia av filmen. Bilden och ljudet är dock inget att skriva hem om, tämlige medelmåttigt även där.
Gamereactor Sverige