R.I.P.D

Filmen:
Jag vet inte om det är jag som utvecklat någon sorts film-narkolepsi på sistone eller om filmerna som jag sett helt enkelt varit för dåliga. Den senaste veckan har jag somnat i snitt en gång per film. När jag såg R.I.P.D hann jag nicka till hela tre gånger under filmens första 40 minuter. Fastän speltiden nätt och jämt sträcker sig över 90 minuter tog det mig sammanlagt drygt två timmar att ta mig igenom den. Det i sig är verkligen inget bra betyg.

Även om R.I.P.D egentligen är en enda lång, taskig specialeffekt så finns det ett fragment av en handling i den också. Filmen kretsar kring Ryan Reynolds (nästan) helylle polis Nick Walker som mördas av sin korrumperade kollega under ett tillslag. Istället för att hamna uppe hos Sankte Per eller nere hos Arga Göran så rekryteras Nick av en Men in Black-doftande organisation kallad Rest in Peace Departement; en sorts polisstyrka som skyddar mänskligheten från odöda. I sann buddy movie-anda paras Nick ihop med vresige cowboyen Roy Pulsipher. Självklart ogillar de varandra i början och självklart tvingas de lära sig samarbeta för att i slutändan - tillsammans - avstyra den där obligatoriska apokalypsen som ploppar upp.

R.I.P.D en sådan där film som helt saknar egen identitet. Det är en själlös efterapning av mer framgångsrika filmer som Men in Black och Ghostbusters. Den ska föreställa vara en actionkomedi men fallerar på båda punkter. Actionscenerna påminner mest om taskiga CGI-sekvenser från ett teknikdemo till Playstation 3. Varför man valt att göra alla skurkar helt datoranimerade förstår jag inte, för det ser ärligt talat förjävligt ut. Till och med Kevin Bacons skurkkaraktär övergår till ren CGI-form mot slutet. Det finns ingen fysisk närvaro överhuvudtaget utan påminner mer om en Pixar-film som Ryan Reynolds råkat förirra sig in i.

"Humorn" består mestadels av Nicks och Roys munhuggande. Det fungerar inte vidare bra och Ryan Reynolds ser mest ut att vilja kasta sig in i närmsta bil, köra därifrån, köpa en banjo, parkera utanför Scarlett Johansons villa och börja spela för henne. Visst fanns det några ögonblick när jag drog på smilbanden, men de var försvinnande få.

Ett skämt som filmen upprepar alldeles för många gånger är när vi får se hur andra människor ser Nick och Roy. Eftersom våra hjältar egentligen är döda så är de förklädda som andra människor. Nick ser ut som en kinesisk gubbe medan Roy (håll i er) är en snygg, storbystad blondin. Det är faktiskt lite småroligt första gången. Det är dock inte roligt de följande femton gångerna. Ryan Reynolds ser ut som en kines, ja, ja. Och Jeff Bridges är en blondin, okej. Haha.

Jeff Bridges gör för övrigt en hyfsad insats som gamle polisräven Roy. Hans karaktär känns visserligen som en parodi på tidigare filmroller, men han tillför ändå en behövlig energikick. Mary-Louise Parker gör ett kort men charmigt inhopp som polischef för R.I.P.D medan Kevin Bacon levererar en helt menlös skurktolkning som aldrig kommer att nämnas i någon nördig filmkonversation om minnesvärda skurkar någonsin.

Jag förstår Jeff Bridges som i efterhand verkade lite missnöjd över hur filmen blev. R.I.P.D:s största problem är hur själlös den är. Den överraskar inte. Den lyckas inte leverera varken bra action eller roliga skämt. Effekterna är extremt ojämna. Allt har gjorts tidigare och dessutom bättre. Se hellre Men in Black III igen, eller ännu hellre: Men in Black från 1997. Då får du dessutom bättre specialeffekter.

Bilden:
Det går att klaga hur mycket som helst över själva filmen men när det kommer till bild- och ljudkvalitén kan Universal sträcka på ryggen lite extra. Riktigt bra detaljrikedom och levande färger. Nackdelen är bara att alla CGI-karaktärer sticker ännu mer i ögonen.

Bilden har formatet 2.35:1

Ljudet:
Filmens DTS-HD Master Audio 5.1-ljud hanterar både de brusande stadsljuden i Boston, det febrila arbetet inne på R.I.P.D-stationen och alla explosioner på ett strålande sätt. Dialogen är klar och tydlig. Jag har inga klagomål. Det är nästan slöseri på så bra audiovisuell kvalité när filmen i sig luktar kompost.

Extramaterialet:
Två alternativa öppningssekvenser, en trave bortklippta scener, gag reel och några olika featurettes som tar oss bakom kulisserna. Vi får ingen djupare inblick i projektet, men å andra sidan tror jag inte att någon behöver det heller.