Robotech: Battlecry

Alla som hunnit passera 20 år minns troligtvis serien Robotech. Pappa fick ruinera sig för att kunna köpa alla delarna på BP-macker eller hyra på närmsta videobutik. En i grunden japansk rymdsåpopera som klippts och redigerats om i USA. Allt givetvis dubbat till svenska med Thomas Bolme och gänget.

Nog svamlat. Förutom en rad gamla spel som aldrig fick något större erkännande har det varit tunnsått med Robotech. År 2003 verkar dock bli nostalgikernas stora år, då Rocky Balboa gör comeback på vita duken, Trans Formers har börjat ges ut på tidning, He-man kommer som spel och serie till hösten, The Hulk gör storstilad återkomst till sommaren, Teenage Mutant Ninja Turtles släpps som spel till alla format och Robotech återvänder i ett storspel med helt nyskriven story.

Spelet tar sin början då hela jorden är i krig, innan utomjordingarna Zentraedi av misstag kraschat det gigantiska rymdskeppet SDF-1 (Super Dimensional Fortress) på Macross-öarna. När det sker upphör allt krigande, då människorna blir påminda om att de inte är ensamma. En fred startar, byggd på risken för ett anfall utifrån. När man undersöker det kraschade rymdskeppet inser man ett fasansfullt faktum – utomjordingarna måste vara minst sex meter långa och har högt avancerad teknologi.

Efter utvecklande av den nya teknologin, som getts namnet Robotech, man fått via det kraschade (men nu restaurerade) SDF-1 presenterar man veritech. Ett flygplan som kan förvandla sig till robot, lika stora som utomjordingarna. Dessutom kan den förvandla sig till ett mellanting som är betydligt snabbare än roboten, men har sämre möjligheter till markstrid. Det är naturligtvis här du, Jack Archer, kommer in i bilden. Som ung mästerpilot får du chansen att flyga en av bestarna för att säkra mänsklighetens framtid. Spelets story innehåller inte de karaktärer man lärt sig tycka om från tv-serien. Men storyn följer originalhandlingen på ett snyggt sätt, utan att någonsin krocka med den på något avvikande sätt.

Ett spel som Robotech: Battlecry hade varit dömt att misslyckas på förhand om man inte hade lyckats bevara den unika stil som den tecknade serien hade. Dessutom är spelet helt amerikanskt, vilket brukar vara olycksbådande när det handlar om ett spel baserat på en japansk serie. Tack och lov har grafikerna gjort sitt jobb. Spelet är riktigt trevligt att se på till alla format. Tekniken cel-shading har kallats uttjatad, men här passar det som handen i handsken. Det är riktigt roligt bara att flyga omkring och skjuta gigantiska missilsvärmar omkring sig och känna igen alla sorters fiender och veritecher man lärt sig älska från TV-serien.

Robotech: Battlecry är sannerligen inget lätt spel. Fienderna skjuter mycket precist och det krävs verkligen att man kan kontrollera alla veritechens tre lägen samt vet precis vilka vapen man ska använda samt vilka manövrer man bör göra vid rätt tillfälle. Det ger en skön känsla av att verkligen behärska en veritech när man kan den. Som robot kan man flyga, men är mest gående på marken. Man får springa omkring i städer och på öppna ytor samt utöva både prickskytte och intensiv eldstrid. Väl uppe i luften blir det både enklare luftdueller samt gigantiska slag med fiender precis överallt. Utvecklarna Vicious Cycle har gjort ett strålande jobb. Lucas Arts får gärna anlita dem nästa gång det vankas rymdstrid i Star Wars-universumet.

Alla ljud och all musik är välkända för den som sett tv-serien. Vilket både passar spelet väldigt bra samt förstärker Robotech-känslan. Det är som balsam för öronen, och det är sällan jag har volymen så högt ställd som när det vankas Robotech: Battlecry. Dessvärre kan man anmärka lite på att de som gör rösterna till spelet inte alltid är så bra som man skulle önska.

Hur man än ser på det så är Robotech: Battlecry ett bra spel, oavsett format. Rent grafiskt så ser det lite behagligare ut till framför allt Xbox, men även Gamecube. Skillnaderna är dock små, och det beror inte på att Xbox och kub-versionerna är fula, utan på att PS2-versionen är riktigt snygg. Har man inte sett tv-serien tidigare så har man givetvis inga nostalgiska minnen att koppla samman med spelet. Men det är bra nog att underhålla ändå, oavsett om man är fan eller inte. Alla som känner sig suktade på ett (mestadels) flygbaserat shoot’em up som är bättre än självaste Ace Combat, och dessutom levererar anime-grafik samt en tung story. Slå till! En sann höjdare, både för dig som är invigd och för dig som inte är det.