Rocky

Visst, i del fyra kliver Dolph Lundgren fram som ondskan personifierad och väser på ryska, något som ingen kan motstå men någon vidare bra film är det definitivt inte.

När då engelska Rage, som nyss släppt David Beckham Soccer, gör licensspel av filmserien är det inte utan att man redan innan spelet startar bereder sig på att skämmas. En hel kväll. Men skämsluvan uteblir och mina hemska minnen från Beckhams fåniga framfart äts sakta men säkert upp av Rockys omättliga aptit på stryk. Rocky är ett spel där blandningen mellan realistisk simulation och arkadbetonad fiktion blandats till ett perfekt resultat. Spelmekaniken är balanserad och dynamisk och ger spelaren en trevlig valmöjlighet. Vill du bara kasta dig in i ringen går det utmärkt och det fungerar faktiskt att slå sig fram i turneringen genom att trycka snabbt på knapparna, åtminstone till en början. Samtidigt går det att fördjupa sig rejält i såväl offensiva som defensiva strategier och bli en riktigt bra boxare. Spelet innehåller allt från grundläggande tekniker, slag och specialrörelser till allehanda combos i olika svårighetsgrader. Rocky låter spelaren successivt utvecklas och efter tio timmar i träningsläget och tio i ringen är jag näst intill ostoppbar.

I Moviemode, som är spelets huvudsakliga spelmoment, axlar du rollen som den italienska hingsten för att slå din väg till toppen. Smutsiga amatörmatcher där Rocky kämpar för att stå byts mot sötsliskig 80-tals-renässans där permad hockeyfrilla och hundratals krokar mot hakan är vardagsmat. Allt börjar med Apollo Creed och slutar med Tommy Gunn, på vägen återfinner vi Clubber Lang, Ivan Drago och givetvis ett 20-tal nytillkomna lycksökare. Att spela sig genom filmerna är underhållande, även om jag hade önskat mig mer genomarbetade mellansekvenser och mer filmkänsla. Det blir aldrig speciellt dramatiskt eller storslaget, även om man knockar Drago i sista ronden inför sju miljoner vrålande ryssar. Rocky är en ren fröjd för ögat. Samtliga boxare, och främst Rocky, är väldigt välgjorda och rör sig snyggt. Jabbar, krokar, uppercuts och raka slag är alla snyggt animerade och boxarna påverkas trovärdigt när de blir slagna. Texturerna förändras allt eftersom och blåklockor, rodnader, skrapsår och blåmärken uppstår direkt när de hårda slagen träffar.

När det kommer till effekter är spelet sina filmförebilder trogen och bjuder på en ljuv överdrift av blod, svett och spott som sprutar från boxarnas ansikten. Tillsätt en superb ljussättning och stabil skärmuppdatering och du har det snyggaste boxningsspelet sedan Ready To Rumble. Ljudbilden är dessvärre inte lika övertygande som spelkontrollen eller grafiken. Ljudeffekterna saknar variation och att publikljudet är ganska blekt. Rage har även överdoserat med den klassiska Rockymelodin en aning. Rockys svagheter ligger i de ruttna mellansekvenserna, bristfällig artificiell intelligens hos datormotståndarna och ett ganska burkigt ljud. Helheten och den upplevelse som bjuds är trots dessa avbräck väldigt bra och den belönande, djupa spelbarheten gör detta till det absolut bästa boxningsspelet sedan Punch Out. Medan Victory Boxing, Knockout Kings och Mike Tyson Boxing förblir rena magplask förtjänar Rocky en plats i spelhyllan hos alla som uppskattar en redig käftsmäll.