Rocky Legends

"Mick, you dont like my house Mick?" Rocky oroas av att tränare Micky ogillar hans sätt att spendera pengar; Filmen heter Rocky III och jag har sett den 126 gånger. Har sett de andra filmerna minst lika många gånger, inte minst den fjärde och mest överamerikanskt supersvulstiga - där en viss väsande svensk gjorde sig känd i form av Ivan Drago. Har (givetvis) också spelat det första Rocky-spelet till död-dagar, en extremt underhållande blandning mellan fysisk realism och stora doser filmmässiga överdrifter. DVD-skribent Johan Bergström och jag har spelat säkert 300 matcher mot varandra och lyckas alltid bli osams lagom till tredje ronden. Jag gjorde tidigt Apollos urkvicka högerjabb till min (mycket irriterande) specialitet medan herr Bergström förlitat sig på Rockys hårda krokar.

Venom Games är nu tillbaka med uppföljaren. Ett spel med problem från en utvecklare som upplevt dem alla... problemen alltså. Det började ju som en askungesaga men slutade med platt fall. Dagarna efter det första spelet släpptes gick Rage i konkurs, Venom var då en 28 man stark inhousegrupp hos Rage och sattes på gatan. Innan dess, i samband med premiären, var dock de erkänt usla utvecklarna på Rage överlyckligt lyriska då deras första riktiga fullträff hos pressen på flera år var ett faktum. Vi gillade alla Rocky, vi älskade det och höga betyg haglade över hela världen. Efter Rages konkurs var Ubisoft smarta nog att teckna ett kontrakt som utgivare åt gruppens nästa Rocky-spel, Venom Games bildades och ja, resten är historia.

Mycket är sig likt då Rocky återvänder till ringen. Den största nyheten är att man nu kan spela karriärlägget även som Drago, Apollo och Clubber snarare än bara som Rocky. Man får följa varje boxare från deras tidiga amatörmatcher i slummen till en absoluta toppen där de ställs mot Rocky (såklart). En mycket välkommen tillkomst och något som fungerar bra. Ivan Drago börjar till exempel i en rysk lada, lagom spenig och långsam medan Apollo startar sin amatörkarriär i en lortig fabrikslokal och med ett anmärkningsvärt stort afro. Nytt är också att man inte längre spelar fram valbara figiurer genom att besegra dem, nej i Legends köper man fler kämpar med prispengarna som man vinner i karriärläget. Denna del är ett tröttsamt och frustrerande moment som slöar ned ett i övrigt väl utdraget karriärläge och det känns som om det tar veckor innan man kan banka på polarna med boxare som inte blir andfådda efter två jabbar.

Det märks att formidabelt verklighetstrogna Knockout Kings 2004 uppenbarligen har skrämt Venom till att göra Rocky Legends till mer av ett arkadspel än sin föregångare. Det första som indikerrar detta är att den lilla fördröjning som varje hårt slag följdes av i det första spelet är borta. Borta är också de mer sansade supeslagen som nu ersatts av mer fightingspelsaktiga supercombo-attacker. Dessa styrs av en super-attackmätare som finns placerad strax under rondklockan och attackerna kan användas så snart dessa fylls upp. Det går att slå enstaka superslag eller smiska igång en riktig Tekken-combo där ljusgula fartränder och mängder av blodrök blandas till ett arkadmässigt grafikfyrverkeri. Spelkontrollen ger även den ett aningen mer arkadvänligt intryck och själva boxandet blir lite mer explosivt än tidigare. Spelets presentation har också blivit mer arkadaktig där skrikigt snedställda typsnitt och blixtrande menyer blandas med ett enklare gränssnitt som inte känns speciellt mycket boxning längre.

Jag kan direkt säga att jag inte gillar den nya inriktningen som Venom Games satsat på. Visst är det härligt med ett fyrfaldigt utökat karriärläge och fler blodsugna sluggers, däremot tycker jag absolut inte att utvecklarna skulle ha gått ifrån den tyngre spelkänslan och de nya superattackerna känns flamsiga. Legends känns mer splittrat, mer lättflyktigt tråkigt och väldigt framtvingat och hela produktionen saknar inspiration till skillnad frå det första spelet som osade av kreativitet och detaljmässig fantasi. Jag hade också förväntat mig ett läge där man skulle kunnat göra sin egen boxare, något som det ryktades om på förhand i samband med Legends och något som är kutym i sportspel idag - men något som Venom dessvärre inte implementerat.

När det kommer till det grafiska har väldigt, väldigt lite hänt. Venom själva hävdar att varje boxare i Legends består av mer än dubbelt så många polygoner som i det föregående spelet och att arenorna där man slåss är betydligt mer detaljerade. Jag ska vara ärlig, jag ser inget av detta. Boxarna är snygga och rör sig naturligt och mjukt men de gjorde de även i det förra spelet och med undantaget att Legends skärmuppdatering regelbundet sjunker under gränsen för acceptans ser det här ut exakt som det första spelet. Även musiken är är densamma med ett par nya tillkomster bestående av med fler klassiskt söliga 80-tals-låtar från gruppen Survivor.

Rocky Legends är ett helt ok spel som gör sitt bästa för att upprepa det som föregångaren gjorde så bra. Ett mer lättanvänt spelsystem och en allmänt skrikigare presentation förtar dock en del av den genuina Rocky-känsla som det första spelet innehöll vilket gör att Legends får nöja sig med en stark sexa.