Rush Hour 3

Chris Tucker kan driva vilken vettig människa som helst till vansinne med hans non-stoppratande med sin motordrivna käft som sprutar ut cirka 750 ord i sekunden. Och trots att jag själv alltid haft ett ganska stort tålamod för hans typ av ultraverbala "humor" så känns det som att han går över gränsen många gånger i Rush Hour 3.

Ett exempel. Hela inledningsscenen där Tucker står och dansar till någon svängig musik när han dirigerar trafik som trafikkontrollant och sen stoppar en snygg kvinna och hennes kompis, ber dem böja sig ned mot motorhuven och sen ber om en dejt under kvällen för att tjejerna inte ska behöva betala några böter (!) är hemsk. Så hemsk att jag faktiskt satt och fingrade på stoppknappen ett x antal gånger, men sedan hejdade mig för att kunna bibehålla en viss seriös yrkesstolthet.

Sen blir faktiskt Rush Hour 3 bättre, dock inte mycket. Men lite bättre. Startskottet för filmen kommer när vi får följa med Jackie Chan på en hissnande jaktscen till fots som bland annat går genom en fullt trafikerad motorväg där våran puls ökar många snäpp genom Chans fantastiska rörelser som inte alls vittnar om att gubben trots allt är en bra bit över 50. Mannen som Chan, eller då Lee som han heter i filmen, jagar är en mördare som skjutit ihjäl ambassadör Han just innan denna hunnit med att avslöja vem som styr de ökända Triaderna (kinesiska maffian). Nu måste Lee hitta mördaren och ta reda på vad Han egentligen visste om Triaderna, till sin hjälp får han som vanligt den snabbpratande och påfrestande Carter.

Skillnaderna från de tidigare filmerna i serien är egentligen inte många, men det finns avvikelser och dessa är inte av det positiva slaget. För det första är det inte alls lika roligt längre. Det känns som att buddy-jargongen mellan Chan och Tucker blivit väl uttjatad nu och när man i Rush Hour 3 driver om precis samma saker som i de tidigare filmerna (Lees engelska uttal, Carters raggningsförsök etc.) blir det mer gäspningar än fniss. Man borde ha prövat på lite nya grejer istället för att bara vara miljömedveten och återanvända. Personkemin mellan de två herrarna är dock fortfarande bra och det är inte helt utan sin charm som man ser dessa tjafsa sig igenom vissa scener.

Vad gäller persongalleriet så är de nya karaktärerna som dyker upp tyvärr inte särskilt roande. Yvan Attal som actionsugen taxichaufför är bara tröttsam med sina wanna-be-amerikansk-superagent-repliker, Noémie Lenoir tillför ingenting förutom en mängd dåliga skämt kring huruvida hon är en man eller kvinna och sen har vi då Max von Sydow som gör en typisk von Sydow-roll (man har blivit ganska mätt på såna genom årens lopp).

Det positiva med Rush Hour 3 är främst Ratners förmåga att skapa snygga actionscener, för om det är någonting han faktiskt kan, så det är just action och det bevisas gång på gång i Rush Hour 3. Snyggt, tempofyllt och lekfullt iscensatta scener med adrenalinpumpen på högvarv. Jag gillar också det svängiga soundtracket av Lalo Schifrin och vissa småcharmiga scener mellan de ständigt tjafsande Lee och Carter. Överlag är dock Rush Hour 3 sämst i serien och en, på sin höjd, högst medelmåttig actionkomedi som i konkurrens med andra alternativ till filmunderhållning står sig mindre bra.

DVD:n från SF har en bild som lider lite av brus och dålig skärpa på sina håll, men helheten av kvalitén är relativt bra. Detsamma gäller ljudet som kanske inte når några referenshöjder men ändå övertygar ganska stort. Extramaterialet består av bloopers (finns även i sluttexterna som sig bör i en film med Jackie Chan), bortklippta scener, trailer samt ett kommentarspår med en skönt avslappnad Brett Ratner och manusförfattaren till filmen.