Sacrifice

Faktum är att jag var den första speljournalisten i världen som fick chansen att först testspela en mycket tidig version av Sacrifice. Jo, jag lovar. Jag var personligt inbjuden av Shinys vd och producent Dave Perry för att recensera Messiah. Recensionen var världsexklusiv och trycktes i tidningen MISSIL julen 1999. Jag spenderade en vecka i Laguna Beach och fick även chansen att sätta mig ned bredvid Art Director Jobi Otero och testspela en tidig version av Sacrifice.Dave Perry poängterade att jag var den första utanför huset som överhuvudtaget styrt trollkarlen genom den slående vackra fantasivärlden Därefter totalförnedrade han mig i den ena dödsmatchen efter den andra. Att beskriva Sacrifice är inte det lättaste. Det krävs att du själv sätter dig ned framför datorn och kastar dig in i Shinys senaste skapelse för att verkligen förstå storheten i det hela.

Det Shiny gjort måste anses som behövligt och beundransvärt. Genom att blanda action med realtidsstrategi och implementera diverse rollspelselement har de skapat något som fått oss att se annorlunda på spelgenren. I rollen som trollkarl gäller det att hålla fem olika gudar nöjda och glada. Dessa gudar kontrollerar alla varsitt naturelement och utefter spelarens eget val väljer trollkarlen att tjäna respektive gud. Charnel är vattnets gud. Han är ondskefull och bär en morgonrock vävd av vingarna från några av världens mest fruktade demoner. Han flår sina fiender levande medan de fortfarande lever. James är jordens och fruktbarhetens gud, han är en kraftfull hybrid mellan en daggmask och en människa och är mer ödmjuk än någon av de andra gudarna. James är ganska opassande som gud och ställer sällan krav på sina undersåtar. Persephone är paradisets gudinna och strävar efter total perfektion. Hon föredrar ödleskinn och lurviga djur och anses extremt intelligent och farlig. Stratos är luftens och vindarnas gud. -Stratos är en osäker, psykiskt sjuk galning som använder en ballong som huvud. Hans hejdukar är lata och minst lika psykiskt instabila. Alla föredrar de dessutom lustgas framför vanlig luft. Den femte och sista guden heter Pyro och härskar över elden. Han älskar att klä sig i kvinnokläder, använda smink, och kedjeröker frenetiskt. Genom att offra fiendernas soldater i enorma tempel till favör för någon av dessa gudar utökas trollkarlens sortiment av trollformler. Att offra sina fiender till gudarna innebär givetvis också mindre fiendearméer och utgör självklart en mycket viktig taktisk del i striderna.
 
Ground Control, Starcraft och andra spel i RTS-genren har sedan flera år tillbaka fostrat mig till en ganska hyfsad spelare. Men att ta sig an horder av ilskna, tredimensionella monster i tredjeperson samtidigt som motståndaren för bort dussinvis av ens egna soldater tillnärliggande offertempel innebär en helt annan spelupplevelse. Sacrifice innehåller inte byggnader annat än det tempel som man själv behöver för att offra sina fiender i och hela sin egen kraft, sin mana. Spelets fokus ligger på action och taktik i ett ständigt stridande snarare än passiv försvarstaktik som lätt tar överhanden i en flerspelarmatch av Command & Conquer. Allteftersom trollkarlen som man gestaltar "belönas" av vald gud utökas hans sortiment av magier samtidigt som förmågan att skapa fler och andra sorter  av undersåtar förbättras. Även erfarenhetspoäng för tiden på slagfältet delas ut, ungefär som i ett rollspel. Under tilltänkta internet- och flerspelarslag skulle det därmed vara ytterst irriterande om spelaren efter varje förlorad strid också blev av med sin trollkarl. Detta är som tur är inte fallet. Vid förlorad armé kan spelaren dra sig tillbaka innan fienden lokaliserat honom och börja bygga upp en ny trupp soldater. Detta gör att man kommer att kunna spara sin trollkarl och sedan, oavsett storlek på armén, förbättra hans färdigheter.

Sacrifice är grafiskt sett otroligt imponerande och sammanfattningsvis ett av de mest homogent och snyggt designade spel jag någonsin spelat. Här blir det väldigt uppenbart hur stor del en riktigt duktig Art Director har i designen av det grafiska konceptet. Smakfullt, extremabsurt och mycket, mycket välgjort är bara några av de honnörsord som Sacrifice lever efter. Utformningen av spelets alla varelser är fantasifullt, annorlunda och mycket bra. Här återfinns allt ifrån fantasifulla mardrömsmonster till sockersöta dvärgbetjänter i en salig blandning. Den grafiska samklangen är total och uppfinningsrikedomen stor.

Givetvis innehåller spelet en uppsjö av olika figurer och allt efter spelets gång uppgraderas spelarens möjligheter till skapande av fler och mer dödliga varelser. Många av spelets texturer är fotorealistiska och ger ett intryck av väldigt organisk och levande grafik. Känslan av total tredimensionalitet förbättras ytterligare när man spelar Sacrifice med 3D-glasögon vilket Shiny utvecklat ett speciellt grafiksystem för. Genom en enkel knapptryckning förskjuts en del av grafiken till favör för spelarens vänstra öga och med hjälp av exempelvis ELSA 3D Revelator 3D-glasögon ges en överraskande inlevelserik effekt. Spelet använder en del av Messiahs spelmotor och en stor del specialskriven kod. Detta gör att det grafiska innehållet är fullt skalbartberoende på datorkapacitet. Spelets alla detaljer och ljuvliga effekter, framförallt alla magier och trollformler får mig flera gånger att tappa hakan. Med en riktigt bra dator är Sacrifice det absolut snyggaste du sett... tro mig.

Spelmässigt är Sacrifice både svårt och krävande men samtidigt otroligt balanserat och väldigt innehållsrikt. Enspelarkampanjen har tagit mig veckor att spela igenom och jag saknar fortfarande mycket av de färdigheter som gudarna har att erbjuda. Stundtals är spelet otroligt svårt men ändå hela tiden spelbart och det träder aldrig över gränsen till omöjligt. Det krävs en del för att bli bra på Sacrifice. Det krävs ett annorlunda taktiskt tänkande än i dagens traditionella realtidsstrategispel och det krävs betydligt mer uppfinningsrikedom. Jag gav Sacrifice en chans och är helt fast i ett balanserat, extremt välgjort och humorfyllt spel som räcker väldigt länge.