Shadow Labyrinth

Pac-Man är ett ganska unikt spel på det viset att originalet från 1980 fortfarande är kul att spela. Men sedan det släpptes har Namco (idag Bandai Namco) försökt modernisera konceptet för att Pac-Man som fortsätta kännas relevant, och det har oerhört sällan lyckats särskilt väl. Aldrig dåliga, men heller inget minnesvärt.

Detta är inget Pac-Man-spel, snarare ett spel med Pac-Man.

Egentligen var det inte förrän med {Pac-Man vs} från 2004 och {Pac-Man Championship Edition} från 2007 som jag hade sådär riktigt kul med Pac-Man igen, och efter det har det åter varit stiltje. Fram tills nu. {Shadow Labyrinth} är nämligen ett förklätt spel med Pac-Man, där den gula pillerknapraren spelar en stor roll som medhjälpare, där äventyret egentligen är ett metroidvania med tydliga {Hollow Knight}-kopplingar.

Det är långt ifrån något perfekt spel, men det finns en kärlek här som är svår att bara vifta bort och jag har under recensionsperioden ofta haft svårt att lägga handkontrollen ifrån mig efter att ha hittat ännu någon hemlighet jag inte riktigt kan komma åt. Dessutom har utvecklarna smart smugit in Pac-Man i spelbarheten där en av min karaktärs egenskaper är att kunna förvandlas till en Pac-Man som kan åka längs väggar och objekt så länge där finns kontaktytor som gör det möjligt. Att det dessutom finns valuta (för uppgraderingar) längs vägen gör att min lilla Pac-Man glatt slevar i sig dem på samma premiss som han käkade piller 1980. Det här är fenomenalt kul och känns fiffigt implementerat och om något hade jag velat ha mer av det.

Undan för undan får du levla upp din karaktär.

Shadow Labyrinth kastar mig direkt in i en gotisk och oväntat mörk värld utan minsta introduktion. Jag väcks till liv som Swordsman No. 8 av en pratande Pac-Man kallad Puck som tycks behöva min hjälp. Jag är dock inte den första han frågat och det verkar som att mitt uppdrag misslyckats utföras av många före mig - vilket får mig att förstå att jag inte direkt är oumbärlig. Tvärtom.

Puck har ett väldigt tydligt mål, men han delar ogärna med sig av några detaljer om vad det egentligen är jag förväntas göra medan jag lär mig de initialt enkla grunderna. Här finns möjlighet att gå, dasha, ducka, hoppa och slå saker - samt som sagt förvandlas till Pac-Man. Undan för undan kastas fler aspekter av storyn in i mixen på ett visserligen övertydligt, men ändå spännande sätt som gör att jag stora delar av tiden är nyfiken på vad som hänt, var jag är och vad Puck vill uppnå... är karaktären ens god eller hjälper jag ondska?

Musiken? Atmosfärisk. Ljudbilden skapar en kuslig stämning där viskningar i korridorer och avlägsna klockor bygger en obehaglig, tät känsla.

Shadow Labyrinth är tämligen traditionellt utformat och innehåller sparpunkter, rum jag kan teleportera mig emellan och möjlighet att uppgradera sådant som attackstyrka och hur mycket liv Swordsman No. 8 kan ha samt nya färdigheter. Det skulle vara lätt att klaga på att det är så grundläggande, men ska jag vara helt ärlig har det mest känns befriande att få ett spel fritt från gimmickar annat än en mycket fiffig implementering av Pac-Man-gameplay i ett metroidvania. Pac-Man gör sig för övrigt även påmind under bossfighterna, som avslutas med att en enorm svart och vinröd Pack-Man med ondskefull aura konsumerar fienden jag just besegrade och får en ny egenskap.

Spelmässigt är det en fröjd att lira Shadow Labyrinth med en smidig och ganska snabb karaktär som aldrig fastnar i grejer och häver sig upp till avsatser ovanför när jag hoppar mot dem. Det ger en känsla av följsamhet utan att ta bortkänslan av full kontroll, och striderna är föredömligt tydliga. Det är liksom aldrig något snack vad som ska göras när man fått se fiendernas rörelsemönster (det hade gärna fått vara flera olika fiender dock). Dessutom får man lite senare i äventyret möjlighet att förvandla sig till en mech kallad Gaia, vilket är den spelmässiga höjdpunkten i äventyret just för att den är så oerhört mäktig.

Mechan Gaian gör till höjdpunkterna, men fiendevariationen borde ha varit bättre.

I slutändan stannar betyget på en habil sjua eftersom Shadown Labyrinth är lite mindre än det borde ha varit och känns lite budget när det kommer till det grafiska. Och även om jag uppskattar dess grundläggande och gimmickbefriade gameplay, så känn s det lite för spartanskt. En gnutta mer speldjup hade ändå varit önskvärt. Men vill du ha ett mysigt metroidvania som smart knyter an till spelhistoria tack vare Pac-Man och som inte är längre än att du hinner klara av det på din semester så är det absolut värt att kolla in, i synnerhet för dig som tänkt spendera ledigheten i hängmattan med en Switch 2 i näven.