Shadow the Hedgehog

Sedan {Sonic Adventure} släpptes i Japan 1998 har det inte kommit ett enda riktigt bra Sonic-spel. Det enda roliga jag haft under de senaste åtta åren med kotten och hans gäng har varit i retrosamligarna som släppts, samt i ett av Gameboy Advance-spelen. Shadow dök upp för första gången i Sonic Adventure 2 där han hade de allra bästa banorna och rörde sig genom att liksom glida fram, som om han åkte rullskridskor. Han blev snabbt populär, och många menade att han till och med var coolare än Sonic själv. Det kommer dock ingen att tycka efter {Shadow the Hedgehog}, ett faktum som kommer sig av att det första spelet med honom i huvudrollen är av riktigt tveksam kvalitet.

Redan när man startar spelet står det klart att Sonicteam velat göra ett mörkare, och mer våldsamt äventyr än vad vi är vana vid. Istället för japanska tuggummigitarrer består musiken av deprimerande hårdrock och färgsättningen känns stereotypt dyster. Så till den milda grad att jag tycker att det går till överdrift och att spelet nästan blir olämpligt för yngre spelare. Detta blandas i sin tur hel ogenerat med de sedvanligt gulliga och detaljfattiga figurerna från Sonics tredimensionella värld och de händelserika plattformsbanorna (kompletta med loopar och mängder av gyllene ringar).

Helheten är spretig, minst sagt. Man förstår inte riktigt vilken målgrupp Sega tänkt sig för spelet, något som inte blir mer tydligt då Shadow plockar fram ett maskingevär, svär så fradgan sprutar och bränner av en salva automateld på de mörkgrå slembobborna som utgöt spelets grundläggande hot. Själva grundstoryn kretsar kring Shadow som är en laboratorieskapad figur, med minnesförlust. Det gör att han inte vet huruvida han är god eller ond och vilka han kan förlita sig på. Det är en grundhistoria jag egentligen gillar och som skulle kunna göras intressant. I ett Sonic-spel, som detta trots allt är, bör det göras ganska lättfattligt med en värld uppdelad i svart och vitt. Det har dock Sega struntat blankt i och låter istället en alldeles för avancerad berättelse utspelas på skärmen med många snabba klipp och filosofiska funderingar.

Samtidigt som spelets story är onödigt invecklad och dialogfylld än i exempelvis {Sonic Heroes}, har Sonic Team även passat på att komplicera spelkontrollen. Shadow har fått mängder av nya färdigheter, varav hans förmåga att använda skjutdon och köra diverse fordon är de mest utmärkande. Tyvärr är dessa förändringar mestadels negativa och kontrollsystemet är på det stora hela både slarvigt genomförda och väldigt förlegade. Det gör att spelet blir för svårt att ta till sig, och att man inte bara kan ta upp och spela som Sonic-spel annars ska vara. Nu är det bara när det vankas klassiskt plattformshoppande, som man har något egentlig behållning av spelet.

Ett annat problem med spelet är miljö- och banddesignen samt alla otydliga delmål som gör att jag alltför ofta fastnar och inte har en aning om hur eller vad jag ska göra härnäst. Visserligen finns hjälpboxar utplacerade efter banorna, men alltför ofta talar de inte om vad man behöver veta utan kan säga något så banalt som: "Tryck på knappen". Och visst kan jag väl trycka på knappen, men var fasen finns den? Lyckligtvis är jag van vid sådana här tveksamma lösningar från de långt ifrån perfekta Sonic Adventure-spelen, men jag kan tänka mig att en ung spelare helt skulle kunna fastna på sådant här och aldrig komma bidare utan hjälp.

Dessutom lämnar det tekniska en hel del i övrigt att önska och spelet har grava problem med allt från utformning av spelkontroll till kameravinklar. Ofta hinner man nätt och jämt få upp farten på Shadow (han är ju lika snabb som Sonic), innan man träffas av ett skott man inte har en aning om var det kom ifrån. En stor anledning till detta är att grafikmotorn faktiskt börjar bli lite till åren, vilket även gäller för Playstation 2. En multiplattformare tar ju tyvärr oftast hänsyn till konsolernas minsta gemensamma nämnare, vilket innebär en rad onödiga begränsningar. Kort sagt är spelet så effektspäckat att skärmuppdateringen inte hinner med och gör ett spel med redan tveksam spelkontroll, ännu lite fladdrigare. Tillsammans gör allt detta Shadow the Hedgehog stundtals till en pina och ibland direkt dåligt. Det känns helt enkelt aldrig som jag får någon kontroll över Shadow och tillsammans med den överraskande dåliga fiendedesignen, och den sämst mixade ljudbilden i ett Xbox-spel jag hittills hört, klarar Shadow the Hedgehog helt enkelt inte betyget godkänt.

Jag brukar kasta mig över allt Sonic Team släpper ifrån sig och de har gjort några av mina absoluta favoritspel någonsin. Innan jag spelade detta tyckte jag väldigt mycket om Shadow och såg honom som Segas svar på Marios nemesis Wario. Sega har dock valt en helt annan väg och svärtar ner sin antihjälte så totalt att jag inte tror att han har någon riktig framtid. Shadow the Hedgehog lever inte ens upp till det medelmåttiga Sonic Heroes och känns mest av allt som ett skamlöst försök att mjölka ur ytterligare pengar ur det numer duktigt skändade varumärket.