Silent Hill

Silent Hill. Stället där kolet fortfarande brinner under markytan och aska regnar ner från himlen. Eller staden som resekatalogerna tack och lov glömde, som vi som suttit med Konamis nervterroriserande skräckspel skulle benämna det. Men om det vet Rose ingenting, inte förrän hennes sömnvandrande och mentalt instabila dotter Sharon börjar nämna platsen i sina drömmar. Och som vanligt i skräckfilmer kan vi lugnt förlita oss på att Rose begår kardinalfelet att vilja ta med sin dotter dit för att reda ut mysteriet. Det vill sig inte bättre än att bilen kraschar och när Rose väl vaknar upp igen är Sharon puts väck. Uppenbarligen har hon satsat på en enmansupptäcksfärd i spökstaden. Vilket mycket väl kan ha varit det sämsta beslutet sedan Uwe Boll bestämde sig för att köpa en filmkamera.

Vad regissören Christophe Gans har gjort är att ta de huvudsakliga dragen från första spelet och sedan kapat, justerat och adderat efter eget bevåg för att anpassa det till filmiska premisser. Det mest iögonfallande är bytet av spelets manliga huvudrollsinnehavare mot en kvinna, ett byte givetvis gjort i vetskap om att publiken har lättare att sympatisera med en förtvivlad moder.

Det kan sägas direkt att rent storymässigt är inte Silent Hill något att skriva hem och berätta om, det är på tok för rörigt och för många sidohistorier som inte fått någon omsorgsfull behandling. Däremot bör man ha en rejäl bunt med brevpapper tillgänglig när det gäller scenografin för det är en extraordinärt läcker visuellt fantasifull film Gans knåpat ihop där scenografin kännetecknas av M&M. Inte de där chokladkulorna med jordnötter förstås utan Makabert & Mörkt, där kronan på skräckverket utgörs av mannen med pyramidhuvudet. Han som fick mig att tappa handkontrollen av chock i andra spelet får en nu istället att tappa hakan av förtjusning där han formligen dryper av coolhetsfaktor och sliter skinnet av en tjej som en ömsande orm. När sedan Alessa kläcker ur sig "Now is the end of days, and I am the reaper" är det inte bara gåshudsvarning utan tidig julafton för oss med suspekta dragningar till gotiskt undergångssvammel som alltid har 100 ursäkter och förklaringar i beredskap till varför vi måste ha persiennerna fördragna dygnet runt. Och framförallt är det så vackert att trafiken stannar.

Klaustrofobin och avgrundsmörkret från spelen lyckas man som väntat inte fånga till fullo, filmen är helt enkelt för ljus rent inspelningsmässigt för det. Och även om jag brukar dra mig för att klaga på barnskådespel för att inte hamna på BRIS:s svarta lista så bör det sägas att tösen som spelar Sharon inte håller måttet och i ärlighetens namn kan det samma konstateras om de flesta skådisarna i filmen. Det är dock inget som hindrar filmadaptionen av Silent Hill från att lämna en tillfredsställande mersmak av aska, dimma och gotiskt överflöd efter sig. Och när det blir dags för skräckåret 2006 att sammanfattas kommer Christophe Gans definitivt inte behöva be om ursäkt till någon, varken filmfolk eller spelfansen.

Eftersom vi kommit till slutet av recensionen börjar det bli dags att skriva det där om att Silent Hill är den bästa spelfilmatiseringen hittills. Så det är väl helt enkelt lika bra att jag gör det; Silent Hill är den bästa spelfilmatiseringen hittills.

Nordisk films DVD-utgåva levererar både ett DTS-spår och ett Dolby-spår. Bilden är widescreen i 2.35:1, det vill säga ursprungsformatet. Extramaterialet sträcker sig till sex stycken minidokumentärer som ryms i en större "Making of". Förvisso går man igenom en del matnyttigt som castingprocessen och hur man återskapat monsterinvånarna i staden. Men en helt optimal utgåva är det dock inte, i alla fall inte jämfört med den engelska där man får ett kommentarspår och ett betydligt snyggare omslag.