Simpsons: Hit & Run

Jag har sett fram emot Simpsons: Hit & Run. Visst Radicals senaste försök med den gula familjen - Road Rage var kanske ingen höjdare. Men av det jag testat på förhand, de fyra första uppdragen med Homer, fick jag mersmak. Det kändes kul och spännande att utforska Springfield i spelform. Handlingen cirkulerar kring svarta skåpbilar, utomjordingar och kameraförsedda spiongetingar. Självklart blir det din uppgift att som de fem figurerna från serien gå till botten med det hela. Hela handlingen, rösterna och humorn är strålande och lyfter ett annars mediokert spelkoncept. Inte till skyarna, men åtminstone ovanför den leriga smutsen.

Spelet är uppdragsbaserat och det handlar nästan uteslutande om uppdrag där man kör på tid. Antingen ska man samla något, tävla mot någon/några eller så är det en kombination av dessa. Ett ganska enkelt upplägg, som inte är fel i säg, men det hade inte skadat med mer variation och framförallt uppdrag till fots och mer saker att göra utanför fordonet. Som det är nu känns inte Springfield speciellt levande.

Genom sju kapitel spelar du som Homer, Bart, Lisa, Marge, Apu. Homer och Bart har två kapitel var. Varje kapitel utspelar sig i en del av Springfield, dessa "stadsdelar" är hyfsat stora. Ingenting jämfört med GTA, men kanske snarare Crazy Taxi-storlek. Städerna påminner dock mer om väldigt långa Mario Kart-banor med genvägar än städer med kvarter och flera olika vägar att välja på. Det känns en aning begränsat. Dessutom är det långt mellan platser där du kan göra något. Varje "bana" innehåller ett par, tre ställen där du kan gå in och ytterligare ett gäng ställen där gömda föremål finns.

Det finns en hel del fordon. Dels såna du kan köpa, dels såna du lånar av karaktärer i spelet och slutligen även några gömda. Körkänslan är väl aningen sladdrig och är man snäll kan man beskriva den som arkadaktig. Fysiken, hur bilarna beter sig när man krockar, är oförutsägbar och nyckfull. Har du tur kan du fortsätta som om inget hänt, har du otur snurrar du runt och hamnar vid sidan av vägen åt fel håll. Då är det lika bra att starta om uppdraget.

Det går inte att ta fel på den sköna humorn. Som när du får "skörda" ketchupförpackningar åt bondlurken eller stjäla munkar åt polischef Wiggums. Alla röster är tagna direkt från serien och totalt finns dialog i Hit & Run från motsvarande tio avsnitt av serien. Referenserna till händelser från tv-avsnitt duggar också tätt. Du kan köra Mr. Plow-bilen, gå omkring i tjockis-Homers momo och köra Homers prototypbil som gjorde hans bror arbetslös. Hela spelet består av den här typen av detaljer från den långlivande TV-seriens historia.

Biläventyret är varken speciellt svårt eller långt, men det finns en hel del att göra för den som gillar att samla på saker. Ibland kan det hända att man blir frustrerad av ett uppdrag för att bilen man jagar väljer att slänga ut sakerna man samlar halvvägs inne i väggar och dylikt. Då händer det att jag antingen lämnar bitmärken på handkontrollen, åkallar någon onämnbar kroppsdel med hög röst eller lämnar ett fotavtryck på tapeten. Och de sakerna menar jag inte på ett positivt sätt.

Grafiken i Hit & Run är inte speciellt imponerande. Den gör sitt jobb, men inte mycket mer. Jag hade nog föredragit en celshadad variant mot den version i 3D som vi nu får. Men det fungerar och man känner självklart igen alla från Homer och Bart till Gil, Otto och Bumblebeeman. För alla Simpsonsfans har spelet ett högt underhållningsvärde trots att spelet varken är särskilt djupt, variationsrikt, välkonstruerat eller hållbart. Jag gillar faktiskt Simpsons: Hit & Run, trots allt. Det finns mycket som underhåller, speciellt humorn och även själva spelet i små doser. När spelet når rea-hyllan eller lanseras som en Platinum/Classic/Player’s Choice-titel, så kan jag helhjärtat rekommendera ett köp. Ett ganska mediokert spel som till viss del räddas upp av en skön atmosfär och handling.