Sinking Island

Uttala namnet Benoit Sokal och fans av sentida äventyrsspel för den lite mer sofistikerade publiken får något vilt i blicken. Från sena nittiotalets Amerzone till de hyllade Syberia-spelen har fransmannen stått för flera av de bättre liren tillhörande den gamla Lucas Arts-genren peka-och-klicka. Tyvärr bryter hans senaste alster, {Sinking Island}, av ordentligt från den inslagna vägen.

Spelets handling är i grund och botten en klassisk "who 'dunnit". På en begränsad landyta har ett mord begåtts, alla är misstänkta och polisen som skickas till platsen för att söka rätt på mördaren inser snart att nästan varenda kotte har något att dölja. I Sinking Island's fall heter polisen Jack Norm och han anländer till den exotiska och avlägsna ön Sagorah, där miljardären Walter Jones låtit bygga ett mäktigt Art Deco-inspirerat hotell. Jones har till detta bjudit in sina nära och kära (även om den senare beskrivningen inte passar in allt för bra) för skäl som ingen är riktigt säker på.

Men Jones hinner inte berätta varför dom är där. Vid spelets början ligger han med tjockismagen neråt på en ödslig strandbit, död. Hans advokat hälsar dig, Jack Norm, välkommen till den stormdrabbade ön och spelet kan börja. Persongalleriet består av Walter Jones barnbarn och deras respektive, arkitekten som byggde tornet, Jones advokat samt de lokala innevånarna som finns kvar. Utöver detta är ön lägligt nog helt tom på folk, vilket får sin förklaring senare in i spelet. Jack Norm själv är en ganska tafatt typ som inte först en bit in i spelet börjar bita ifrån på det sätt som Humphrey Bogart hade gjort.

Sinking Island revolutionerar inte på något sätt äventyrsgenren. Det är fortfarande ett evigt hamrande med musklickarfingret som gäller, samtidigt som man måste ha falkögat på plats för att hitta alla små ledtrådar som gömmer sig i varje miljö man möter. Tyvärr innebär Sinking Island ett fingerklickande utan dess like, då Sokal och hans muntra fransmän valt att göra förflyttningar mellan platser så segt och enerverande som man kan. Du har aldrig tillgång till någon karta vilket gör att det gäller att hålla stenkoll på hotellet och dess omgivningar redan från första sekund.

Dessutom kan du aldrig snabbförflytta dig från en plats till en annan genom att till exempel klicka i utkanten av bilden eller liknande. Nej, du måste istället se Jack Norm springa med sitt ohyggligt fula löpsteg mellan skärmkanterna för att byta miljö, vilket blir extremt enerverande relativt snart i spelupplevelsen. Speciellt då animeringen på gamle Norm lämnar nästan allt i övrigt att önska. Det tar honom en halv livstid bara att vända sig om, och en enkel sak som att ta sig in i en hiss kräver vad som känns som hela sommarsemestern för att utföra.

I övrigt är användarvänligheten i spelet väl utförd. Ibland kanske för väl, om man får säga så. Äventyrsspel av det här slaget ska ju vara utmanande på ett lagom sätt, men Sinking Island är lätt. För lätt, då du kan klara spelet utan problem på ett dygn. Detta kan kan skyllas i mångt och mycket på Benoit Sokals sprillans nya uppfinning, PPA, eller Personal Police Assistant. Detta är den finurliga makapär du samlar alla ledtrådar du finner i. Här finns uttalanden, dokument, bilder, bevis och till och med en händig mojäng för att jämföra fingeravtryck. Du behöver aldrig tänka själv, allting finns i din retrodoftande palmpilot på bara ett musklicks avstånd.

Du arbetar dig fram i spelet genom att klara så kallade "mandates", designade som pusselbitar som måste läggas. Det kan vara allt från att komma på vem som var på en viss plats, till huvuvida den gamle gobbens död verkligen var mord. När du väl hittat tillräckligt med ledtrådar löses mandatet upp medelst en pusselanimation och du kan börja jobba på nästa. Tyvärr innebär den relativa enkelheten att det mest kommer handla om att springa runt och snacka med folk medelst knappklickning. Inte särskilt utmanande och faktiskt ganska långtråkigt.

Presentationen Sinking Island bjuder på är en blandad påse godis. Ljudet av stormen som rasar utanför håller hög klass, och en atmosfärisk stämning genomsyrar hela spelet. Tyvärr bryts denna av så fort några av karaktärerna börjar prata. Röstskådespeleriet är bra i vissa fall, pinsamt dåligt i de allra flesta. Detta gör att oavsiktlig humor uppstår och förstör den deckarstämning Sokal så gärna strävar efter i sitt spel. Detsamma gäller karaktärernas grafiska design som är ljusår ifrån vad man kan kräva av dagens spel. Däremot är omgivningarna väldigt fina och den Art Deco-inspirerade designen är en fröjd för ögat.

Förutom det vanliga äventyrsspelet kan du även spela en andra variant av Sinking Island, kallad "Race against time". Här sätter man rejält fokus på just det faktum att ön är på väg att sjunka. Jack har nämligen bara tre dagar på sig att klura ut vem som är mördaren, vilket inte ger något direkt eko i det vanliga äventyret men desto mer i kampen mot klockan. Det ger en extra dimension till spelet för dig som tyckte det vanliga äventyret var för lätt. Synd bara att aspekten med den sjunkande ön inte ges mer spelutrymme i standardäventyret då även det utspelas under tre dagar. Den relativt träiga historien hade behövt en sådan vitamininjektion för att liva upp spelandet lite.

Den bestående känslan av Sinking Island är tyvärr att spelets brister överväger dess positiva egenskaper. Sällan har jag på fullt allvar vela slita mitt eget hår, men det var inte långt borta att jag åtminstone luggade mig själv i kanten när samma repliker upprepades i leda, Jack Norm sprang över samma sandstrand för femtioelfte gången och pinsamma skådespelarinsatser gjorde att jag skruvade på mig i spelstolen. Tyvärr, Syberia-spelen har i Sinking Island inte fått ett välkommet tillskott i familjen, utan snarare en ingift odåga som bara vill låna dina pengar och aldrig betala tillbaka.