Sinners

Utan att för den skull låta som en riktigt, riktigt gammal och cynisk gubbjävel - Gjorde den här filmen mig lycklig. Detta av den enkla anledningen att den andas "cinema", på flera sätt. Den baseras inte på en serieblaska, spel, bok eller leksak. Det är ingen remake, reboot eller nytolkning av en följetong som vi redan känner till och det är ingen barnvänlig PG11-historia där tanken hela tiden varit att dra maximal mängd publik ur alla tänkbara åldrar. Att Warner valt att kasta hundratals miljoner på Black Panther-gubben Coogler och hans filmidé, är inte bara befriande och så gammaldags fräscht, det ger mig hopp - efter snart ett årtionde (!) av spandex, fantasilös franchise-film och kroniska upprepningar.

Michael B. Jordan har inte varit såhär bra sen Fruitvale Station.
Sinners utspelar sig på 20-talet i den amerikanska södern. Tvillingbröderna Smoke & Stack (båda spelad av Michael B. Jordan) har återvänt hem efter ett par våldsamma år som Al Capones hantlangare i Chicago och nu avser de att realisera sin livslånga dröm om en egen nattklubb, mitt ute på vischan. Under öppningskvällen flyter allt på hur fint som helst, (de förbjudna) starkvarorna flödar, bluegrassmusiken fyller den upprustade ladan och mängden våldsamheter hålls ned till ett absolut minimum av de ärrade, rutinerade och skoningslösa bröderna. Allt är frid och fröjd, med andra ord - fram till att en trio enträgna irländare dyker upp med sina banjos och ber om att få bli insläppta. Ett tydligt nej från brorsan Smoke är startskottet på en minst sagt våldsam, blodig natt och inledningen av den tredje akten i en film som enligt mig är enkel att gilla.

Fotot, kostymerna, scenografin, musiken, skådespeleriet... Allt är genomgående strålande.
Ryan Coogler bevisade redan med långfilmsdebuten Fruitvale Station att han är mästerlig på det han gör och även om jag gillar Black Panther-filmerna mycket mindre än de flesta, är jag knappast den som kallar Coogler för något annat än hopplöst talangfull. Detta är Sinners ett tydligt bevis på då den är dränkt i atmosfär och karaktär. Cooglers manus är fokuserat, varje ordväxling har ett driv och en mening som ger mig regelrätta Deadwood-vibbar och Michael B. Jordan är fängslande sevärd i dubbelrollen som tvillingbröderna. Han växlar mellan den tålmodigt varme Stack och den skoningslöst sargade, hårdföre och mer tystlåtne Smoke på ett vis som för tankarna till Tom Hardy i Legend eller Armie Hammer i dubbelrollen som Winklevoss-bröderna i The Social Network. Jordan har här mer närvaro och känns mer intensivt passande i sina roller än vad han gör i samtliga tre Creed-filmer och tillsammans med en i övrigt strålande ensemble är det enkelt att konstatera att alla, varenda kotte, trott helhjärtat på Cooglers grundläggande vision för Sinners, och följt varenda liten del av hans personregi, till punkt och pricka.

Sinners är dessutom ursnyggt fotad, innehåller suveränt läcker scenografi/kostym och när Coogler blandar mellan tidskorrekt drama, mörk fantasyskräck a'la Lost Boys samt en dansant och poppig musikal... Så är det dessutom extra lätt att älska hur den låter. Ljudbilden är tung och svängig och våldet mot slutet blir sådär Dusk-grisigt som det bör vara.