Skyline

Filmen:
Strause-bröderna, förlåt mig, bröderna Strause som de vill kalla sig, är ena riktiga hejare på specialeffekter. De har varit inblandade i ett stort antal storfilmer som exempelvis Titanic, 300, Terminator 3, Day after tomorrow och Fantastiska fyran. Inga nybörjare med andra ord. Det har tydligen gått så bra och i sökandet efter nya utmaningar har de gett sig på att göra hela filmer. Det finns en anledning till att Petter designar tidningsomslag och inte dansar balett, man gör det man är bra på helt enkelt. Att göra film är inget bröderna Strause borde slösa tid på. Deras första försök Alien vs. Predator: Requiem kan vara det sämsta som någonsin gjorts efter Besökarna med Johannes Brost.

Ni är varnade, men om ni fortfarande vill läsa om Strause-brödernas, förlåt mig, bröderna Strauses andra långfilmsförsök får ni göra det. Jarrod (Eric Balfour) och flickvännen Elaine (Scottie Thompson) är på besök i Los Angeles för att hälsa på kompisen Terry (Donald Faison). Efter en festnatt i Terrys fashionabla takvåning väcks de upp av ett starkt blått sken och inser att de fått besök av utomjordingar som inte är här för att hitta nya vänner.

Jag känner mig smutsig, äcklig, förnedrad. Bröderna Strauses Skyline är rent ut sagt bedrövlig. Det finns ingenting i filmen som ens ger en antydan av att vilja vara nyskapande. Klyschorna står som spön i backen och det ser ut som att de läst i boken hur-man-gör-en-rymdinvasions-film och följt den till punkt och pricka. Den är förutsägbar och frånvaron av dramatik och karaktärsuteckling är häpnadsväckande. De intryckta sidospåren förstår jag mig inte på. Elaines graviditet skriker kliché och Terrys otrohetsfasoner läggs fram men följs aldrig upp. Varför då ha med dem?

Karaktärerna är korkade och dialogen störtfånig. Skådespelarinsatserna är usla. Eric Balfour som vi sett i Six Feet Under klarar sig med nöd och näppe och famlar inte inte runt fullt så mycket som de andra. David Zayas och Scottie Thompson bara matar ut sig repliker utan inlevelse. Det enda positiva med Skyline är specialeffekterna. Strause-bröderna borde hålla sig till specialeffekterna och låta de riktiga grabbarna göra resten. Tyvärr ser det ut att bli en uppföljare som tydligen redan är i produktion.

Bilden:
Det enda som är bra med Skyline är specialeffekterna. Som hade kunnat se makalöst läckra ut på en bildoptimerad Blu-ray skiva. Men så är inte fallet. I början gnuggade jag mina ögon och började kolla på skärpeinställningarna på projektorn, så illa är det. Även färgerna är galet feljusterade med stickande vitt och onaturliga hudtoner. Svärtan liknar mest en grå gegga. Synd då filmen hade kunnat få snurra i spelaren som demomaterial. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
Filmen och bilden är kass men ljudet är något helt annat. Här snackar vi smaskigt demomaterial. Ljudet levereras i form av en DTS-HD Master Audio-mix som vräker på så gardinerna fladdrar. Inte den där vräkiga grötiga ljudmattan utan detaljerat och väl separerat hela vägen. Dialogen är kristallren och surroundeffekterna förstärker upplevelsen. Men det alla smarrigaste är den tokhäftiga basen, tung, rapp och helt underbar.

Extramaterialet:
Inget extramaterial.