Smala Sussie

Jag läste någonstans att den främsta orsaken till att Smala Sussie fick 15-års gräns på biograferna var att Sussie (Tuva Novotny) har sex med Banarne från Djungeltajm. Klasse Möllberg blev mycket röd och arg och trots protester från produktionsbolaget stod sig beslutet. Tack vare detta roliga faktum samt allt positivt förhandssnack var mina förväntningar inför Ulf Malmros pusseldeckare relativt höga. Dessvärre visar det sig snabbt att Smala Sussie inte alls är lika bra som sitt rykte.

Eriks syster Smala Sussie har försvunnit spårlöst. Erik som flyttade till Stockholm för att komma ifrån den lilla hålan i Värmland måste resa hem igen från för att ta reda på vad som egentligen har hänt hans syster. Och med detta återvänder han givetvis även till allt som han en gång ville komma ifrån; bion som bara visade halva filmer, skvallret och inskränktheten hos ortsbefolkningen etc. etc. Efter några dagars nystande efter Sussie blir han förhörd av en namnlös, skrikande polis, spelad av Mikael Nykvist, och härifrån får vi följa Eriks historia, om vad som egentligen hände Smala Sussie.

Jag fullkomligt älskar Ulf Malmros mästerliga Den bästa sommaren (så, nu har jag sagt det) som han även den både skrev och regisserade. Tyvärr verkar hans lysande berättarteknik inte alls följt med till Smala Sussie, och det enda jag kommer fram till i slutändan är att Malmros försöker för mycket. I mitten finns en tragisk händelse berättad med en slags krampaktig Tarantino-stil och runt detta har man smetat Åsa-Nisse komik och Stefan och Krister -buskis. Jag tycker att Smala Sussie är en precis medelgod film. Det finns onödigt många och uppenbara likheter med den katastrofala Kopps, fast här är referenserna till filmvärlden givetvis inte alls lika överdrivna och det ballar inte ur på samma perversa sätt. Visst är det stundtals trivsamt och småskoj, men det känns som att man gott kunde ha tonat ned många av de alltför onödigt färgstarka, och skräniga karaktärerna.