SNK vs Capcom Chaos

Nyligen recenserade vi Capcom Fighting Jam, ett spel med en gedigen spelmotor men som satts ihop enligt löpande-band-principen med gammal återanvänd grafik.SNK vs Capcom Chaos är precis tvärtom på alla punkter, vilket tyvärr inte är bra i längden.

Först ut i SNK och Capcoms Vs-serie var faktiskt SNK vs Capcom: Match of Millennium. Trots det lilla formatet på Neo Geo Pocket Color var det ett fullfjädrat slagsmål med massor av karaktärer. Spelet hade också ett läge fyllt med roliga minispel och förlängde hållbarheten ytterligare. Därefter kom två kortspel, typ Pokemon eller Magic, där man samlade på sig hundratals kort med SNK- och Capcom-gubbar och sedan spelade ut dem mot varandra. Cardfighters Clash är fortfarande den främsta anledningen att leta rätt på SNK:s lilla bärbara.

Men sen var det dags för Capcom att göra fightingspel av det hela. Efter en medelmåttig etta kom Capcom vs SNK 2 som uppfyllde de flesta av våra önskemål. Äntligen är det nu dags att se vad SNK kan göra av spelet i fullt konsolformat. Redan julen 2003 kom Neo Geo-versionen och nu har spelet alltså äntligen konverterats och hittat till Europa.

Den här gången är figurutbudet mer varierat och oväntat. Vem hade väntat sig jätteninjan Earthquake, häxan Tessa, gigantiske Hugo istället för Zangief eller, framför allt, Metal Slug-fienden Mars People? Förutom ett fåtal återanvända sprites från King of Fighters känns det grafiska i Chaos extremt påkostat med massvis av sköna detaljer. Alla nykomlingar (det vill säga samtliga från Capcoms sida samt de från andra SNK-serier) är helt nyritade och känns fräscha, samtidigt som de påminner mycket om sina ursprungliga gestalter. Men med den lilla extra touchen som SNK har när de är som bäst. Ta till exempel Dhalsim vars utsträckta lemmar fladdrar tillbaka som om de vore gjorda av gummi, eller vampyren Demitri som nu är omritad i rätt proportion gentemot övriga karaktärer. I Capcom Fighting Jam var han liten, kantigt tecknad och brutalt pixelliserad med en sprite från 1994. SNK:s Demitri är helt enkelt mycket mycket coolare än Capcoms. Och att hans offer förvandlas till tjejer och sedan animeras är betydligt mer imponerande än när offren är simpla stillbilder i Jam. Detta är den tydligaste skillnaden mellan Jam och Chaos och en fingervisning om SNK:s engagemang. Bara en fundering: varför är Hugo fortfarande lika stor på skärmen trots att övriga karaktärer är mycket mindre än i Street Fighter 3? Resultatet blir att de flesta knappt når till naveln på honom, samt att han är en ruskigt stor måltavla.

Varje strid inleds med en kort dialog som ofta antingen komisk, intressant ur storysynpunkt, eller både och. Detta illustreras med snygga porträtt av respektive kämpe. Dessutom har all artwork polerats upp en aning från det lågupplösta originalspelet på Neo-Geo, och själva spritarna har jämnats till i kanterna. Resultatet är ett 2D-spel som ser betydligt fräschare ut än Capcom Fighting Jam.

Men tyvärr är grafiken inte allt, och det dröjer inte länge förrän spelet visar sina brister. Capcom-gänget känns i många fall totalt handikappade med konstiga knappkombinationer för tidigare enkla attacker. Att ladda en Sonic Boom medan man sitter ner med Guile är till exempel en hel vetenskap här. Särskilt de stora karaktärerna som Hugo och Earthquake har problem med attacker som går rakt genom motståndaren. Och stackars Hugo som helt förlitar sig på pareringar och sin överlägsenhet i luften är här helt hjälplös. Överhuvudtaget saknas den klockrena spelkänslan från bägge företagens tidigare titlar. Sen blir det inte bättre av att många av karaktärerna är totalt obalanserade. Efter en ganska lång betatestning i arkadhallarna petade SNK plötsligt in tio nya bosskaraktärer och all balans flög all världens väg. Att försöka vinna mot Shin Akuma eller Honki ni Natta Mr Karate är praktiskt taget omöjligt. Som bossar fungerar de, visst, men de hade kunnat tonas ner för vanliga matcher. Jämför detta med Jam, där alla figurer trots allt går att använda och där kontrollen är helt fläckfri.

En annan sak som bidrar till bristen på spelkänsla är ljudet. Musiken är oftast totalt oansenlig. Allt tal fungerar hyfsat, men det finns inget "ooompf" i ljudeffekterna. Vift, vift, vift bara, sen är matchen plötsligt över.

Så tyvärr är allt arbete med pixelgrafiken förgäves. Efter att ha spelat några hundra matcher, skrattat lite åt alla träffande dialoger mellan karaktärerna och låtit Demitri förvandla hela gänget till tjejer ett par gånger tröttnar jag, och återvänder till bättre fightingspel. Jag väntar hellre på PS2-konverteringen av Garou: Mark of the Wolves eller King of Fighters '98.