Sonic Rush

Sonic symboliserar attityd. Den blåa igelkotten associerar många av oss idag med hastighet, kaxighet och den uppfriskande mentaliteten "Beat us if you can". Sega var en gång stöddiga. De representerade opinionen som inte ville känna av eldblommor, triangelkrafter eller korpulenta rörpulare. Sonic designades för att profilera ett helt företag, en galjonsfigur för att möta Mario - head on.

Men där Mario fortfarande fungerar som livlig maskot för Nintendo har Sonic hamnat lite på sidan om. Det är vad som händer när man säljer sig billigt och får dåliga roller i halvdana spel såsom Sonic Heroes. När nu dessutom Sega helt tappat greppet och hakat på "nu-gör-vi-action-spel-av-plattformsspelen"-trenden med Shadow the Hedgehog, ser det mörkt ut för den ringälskade igelkotten.

Mitt i allt mörker, pangade och skräp finns dock en ljuspunkt. Något att se fram emot, med glädje - Sonic Rush. Det är omöjligt att inte dra paralleller till New Super Mario Bros som också är på gång till den plastiga skrubbmaskinen. Det får mig även att minnas tillbaka på den batalj som Mario och Sonic stred i början av 90-talet. Inom mig vill en liten röst att det fortfarande ska vara så, ett krig mellan två företag. Blått mot rött. Attityd mot vänlighet. Sega mot Nintendo. Nu blir det aldrig så. Sonic har sett sina glansdagar på Segas egna maskiner och agerar nu bakom fiendes linje - Nintendo DS.

Precis som New Super Mario Bros är Sonic Rush en blandning av pikant 2D och effektfull 3D. Alla modeller och dylikt är av renaste 3D med en graciös eftersläng av cel-shading, samtidigt som pixellandskapen brer ut sig under Sonics fötter i ljudets hastighet. De två skärmarna fyller dock aldrig någon riktig funktion. Även om spelet projiceras på båda skärmarna samtidigt, där lägre nivåer visas på den undre och vise versa, finns det inte någon touch-möjlighet. E3-demot bjöd förvisso bara på en bana, och det är inte alls omöjligt att vi kommer att få se både en och annan krystad skrubbfunktion innan spelet släpps.

Att styra en tredimensionell figur med en tvådimensionell kontroll som DS styrkors tenderar alltid att skapa irritation. Man får nästan aldrig den exakthet som två dimensioner erbjuder. Team Sonic råder dock bot på detta I-landsproblem. Även om Sonic aldrig har handlat om pixelperfekta hopp, måste man fortfarande kunna styra sin igelkott. Trots en till synes ganska invecklad kontroll med många specialfunktioner finner man snabbt ett flyt i spelandet. Nyheter är till exempel Super Boost som aktiveras med X-knappen. Super Boost gör Sonic odödlig och tillåter honom att springa rakt igenom alla fiender, precis som Mario när han vidrör en stjärna. För att kunna aktivera Super Boost krävs det att man fyller en mätare genom till exempel tricks när man grindar på lianer.

Jag skrev tidigare att Sonic aldrig handlat om precisa hopp. Det Sonic handlar om är jakten på det perfekta loppet. Att hitta den snabbaste, snyggaste och explosivaste vägen till målet, allt med hjälp av ett par rödvita sneakers. Och Sonic Rush går snabbt. Nästan löjligt snabbt. En representant för Sega sa att de till och med blivit tvungna att sakta ner spelet innan de visade upp det på E3 för att det var för snabbt.

Att konceptet frihet ska bakas in i varje plattformskaka som idag tillverkas är ingen hemlighet, och detta är inget undantag. Även om Sonic Rush är betydligt mer linjärt än dagens andra plattformsspel, bjuder det fortfarande på flertalet vägar än en. Spelet utspelar sig betydligt mer på vertikalen än tidigare då DS är byggd för detta ändamål. Det dröjer dock ett tag för ögonen att vänja sig vid hastigheten samt bytet mellan de två skärmarna som konsekvent sker, men när väl det också är undanröjt är spelet en enda stor fröjd att spela.

E3-demot bjöd som sagt på bara en bana, och därmed även en boss. Här byts perspektivet från 2D till en blanding av 2D och 3D där den cel-shadade modellen framhävs genom en kamervinkel från snett uppifrån. Allt är extremt välsmakande och tillbakablickar från Dreamcast-eran sveper förbi på näthinnan. Att paketera all energi Sonic sprudlar av på en pytteliten bostadsyta har tidigare visats sig vara ett framgångsrikt recept. Och det finns egentligen ingen anledning till varför segertåget inte skulle fortsätta. Sonic är tillbaka - snabbare än någonsin.