Sonic the Hedgehog

Första gången jag spelade {Sonic the Hedgehog} till Mega Drive minns jag tydligt. Det första som fångade mig var den underbart färgstarka och detaljerade grafiken. När jag sedan fick känna på den hastighet som Segas blå kotte kunde komma upp i, var jag fast. For life.

{Sonic the Hedgehog} är än idag ett av de bästa spelen jag någonsin haft nöjet att testa och när det nu konverterats till Iphone har jag såklart inte kunnat hålla mig från en testspelning.

{Sonic the Hedgehog} till Iphone är en direkt-konvertering från den gamla 16-bits-originalet. Ingenting i själva spelet har förändrats. Styr Sonic gör man genom en virtuell joypad och spelkontrollen fungerar precis som den alltid gjort. Ett kryss för att styra, en knapp för att hoppa. Det behöver inte vara svårare.

Problemet med att trycka på touchskärmen för att aktivera ett virtuellt styrkryss är att man helt enkelt inte når samma millimeter-exakta precision som ett digital kryss på en fysisk handkontroll erbjuder. Och som du säkert redan gissat är detta extra uppenbart i {Sonic the Hedgehog} där det hela tiden handlar om precision, hastighet och maximal fingerfärdighet.

Jag springer snabbt, rusar fram, hoppar och samlar ringar. Allt går bra fram till att jag når bossen på bana 3, eller bana 4 för den delen, där hoppen blir mer krävande och kravet på precision högre. Här misslyckas {Sonic the Hedgehog} till Iphone med att återskapa den där Sonic-magin och jag finner mig själv frustrerad över spelkontrollens slappa brist på den exakthet som spelserien alltid varit synonymt med.

Grafiken är fortfarande underbar, musiken och bandesignen likaså. Det faller enbart på det faktum att Iphone saknar ett fysiskt styrkryss.