Space Chimps

Space Chimps hade ett rätt jobbigt utgångsläge. Jag nämligen en morgon och bestämde mig för att ta några stjärnor i Mario Galaxy. Plötsligt hade hela förmiddagen gått åt i sällskap tiderna bästa tredimensionella plattformsspel. Vid lunch gick jag ned och kollade brevlådan. Där låg Space Chimps och väntade på recension. Motvilligt gick jag från rörmokare till primat. Och en lika oundviklig som orättvis jämförelse av plattformsspel tog sin början.

Det finns ingenting så otacksamt som att skriva en recension baserat på en barnfilmslicens. Ni som läser recensioner köper per automatik inte sådana här skitspel. De barnfamiljer som håller den här karusellen av skräpproduktioner igång är inte medvetna konsumenter. De köper spel utifrån hur spelfodralet ser ut och om barnen gillat filmen. Därför blir inte min recension vanlig konsumentvägledning. Men en välformulerad sågning kan ju också ha ett visst existensberättigande.

Det gick väldigt snabbt att konstatera att jag aldrig i hela mitt liv kommer att spela detta spel annat än i recensionssyfte. Jag plockade upp en liten färggrann plump. 1/35 står det plötsligt högst upp till höger. Jag blir plågsamt medveten om att jag förväntas jaga fatt på 34 till. Det är för mig fullständigt omöjligt att frammana motivation till att samla dessa anonyma plumpar. En stel och fantasilös styrning kombinerat med en plågsamt tråkig bandesign avskräcker direkt från skattletning. Denna insikt gjordes redan under min första minut av spelet. Resten av tiden jag tillbringade med Space Chimps gav bara fler saker att lägga till minuslistan.

Där Mario har lyxig spelkontroll, variation i upplägget och upptäckarglädje får rymdaporna nöja sig med stel styrning, repetitiva spelmoment och ingen glädje alls. Det är inte sådär plågsamt dåligt att jag blir frustrerad. Det lämnar mig bara fullständigt oberörd. Grafiken och animationerna är godkända, men inte mer än så. För i slutändan är det inte kul att springa runt med aporna ändå.

Ett par timmar in i spelet har jag hunnit slå ihjäl en lång rad små monster i fula självlysande grottor samt prova på ett särledes uselt minispel. Mitt tålamod minskar varje gång apan missar en plattform och faller mot sin död. När han ramlat av förslösas inte så mycket som en millisekund. Innan man hinner blinka står apan uppe igen och är redo för ett nytt försök. Att avsaknaden av dödsanimationer är ett spels främsta fördel ger en bra bild av underhållningsvärdet.

Det är tydligt att jag egentligen inte alls är målgruppen och egentligen fel person att skriva om spelet. För 99% av de som lägger drygt en halv tusenlapp på det här tramset har garanterat redan sett filmen och ätit happy mealet. Visserligen har jag i ett infall av plötslig framåtanda surfat upp trailern (seriös research är mitt motto), men jag hade ändå svårt att hänga med i den röriga storyn.

De ogenerade stölderna är tydliga. När apan springer längs med en vägg ser rörelsen ut som om den är kopierad rakt av från {Prince of Persia}. Och när samma apa klättrar upp för en påle ställer han sig på händerna högst upp i en pose vi känner igen från när Mario är i klättrartagen. Men lite småstölder är inget stort minus i min bok. Rena missar är värre. Som att aporna ofta befinner sig en decimeter ovanför markytan, lojt svävandes. Eller att man inte kan hoppa upp på plattformar som man ser att apan helt uppenbart borde nå.

Tråkigt hoppande mellan plattformar blandas med fullständigt ointressanta pussel. Även striderna lämnar mycket övrigt att önska. Finess till exempel. Eller strategi. Eller bara lite vanlig enkel spelglädje. Det finns ingen originalitet i spelet, ingenting står ut. Det är som en soppa kokad på alla oinspirerade dussinplattformare du någonsin spelat. Stackars Dole som pumpat in pengar för att få sina bananer att synas i denna smärre katastrof. Det borde inte räcka med att det är apor i tv-spel för att ni ska öppna plånboken Dole. Kräv lite kvalitet också.