Space Invaders

Det är inte svårt att förstå att jag först var skeptisk till spelet när jag först fick syn på det, jag menar, titta bara på förpackningen, det ser ut som ett skabbigt försök att få ihop några lättförtjänta slantar med hjälp av ett klassiskt koncept som fungerar i alla år. Tack och lov visade spelet prov på goda sidor och mina onda tankar om att detta skulle vara rent skräp i stil med David Beckham Soccer, skingrades så fort jag fann dess likheter med gamla klassiska 2D-pangare. Det är framförallt specialvapensystemet som får mig att dra paralleller till exempelvis Life force salamander. Systemet är i teorin rätt enkelt, skjuter du fyra Aliens i samma färg kan du använda dig av en specialattack som horisontala, vertikala samt diagonala missiler som alltid är lika välkomna. Nu är dock allt inte lika enkelt som det låter, för om du träffar en annan färgad alien i ditt skjutande så försvinner dina hopsamlade färger och du får börja om på ny kula. Därför måste du ofta tänka och kanske avstå från att skjuta den mest hotande boven bara för att kunna få en specialattack. Du måste ständigt göra avvägningar vilket gör att detta spel inte är lika hjärndött som det annars hade kunnat vara. Som om inte detta vore nog så är det inte bara färgerna som skiljer rymdskeppen, vissa är till exempel extra bråkiga och kräver två träffar för att explodera medan vissa flyttar sig nedåt om kamraten under råkar avlida. Ytterligare saker värda att nämnas är bland annat att samtliga banor består av tio nivåer vilket även inkluderar en småklurig boss.

Skulle man sammanfatta spelets grafik i ett endaste ord skulle ordet bli mörker. Space Invaders får Castlevania Circle of the moon att närmast likna ett ljuststarkt pastellplattformsspel i jämförelse. Space Invaders är mörkt, mörk, mörk. Och det är inte mörkt på det dystert gotiska sättet som Castlevania utan det är helt enkelt bara irriterande becksvart. Tråkigt värre då backgrunderna är rätt vackra men ack så svåra att se. Bakläxa för Torus Games som inte hade vett nog att inkludera den allt mer förekommande funktionen som själv låter dig bestämma ljuststyrkan på skärmen. Musiken är till skillnad från grafiken ett riktigt underhållande kapitel, det är nämligen techno som spelas i bakgrunden. Något otippat men definitivt inte tråkigt, variation förnöjer och jag tycker det känns skönt att slippa det sedvanliga Game Boy-trallet.

Space Invaders visade sig faktiskt vara över förväntan då det var någonting helt annat än det jag förutspått. Jag gillar nyheterna skarpt och det är riktigt trevligt att bland annat kunna köra kooperativt tillsammans med en god vän. Spelet känns väldigt välgjort och bjuder faktiskt på en hel del mysiga stunder under strålkastaren. För tyvärr så behövs det en rätt rejäl lampa för att Space Invaders ska vara spelbart och de stunder Space Invaders känns bäst lämpad för är olyckligtvis situationer då man inte har denna lampa. Synnerligen tråkigt.
Bortser man från denna lilla negativa sida är Space Invaders ett ganska trivsamt spel som alla 2D shoot ém up-intresserade borde titta lite närmare på, hur tråkigt det än må se ut där i spelhyllan.