Spawn: Armageddon

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att göra ett vettigt spel baserat på en superhjälte? Allt finns ju serverat. Ofta finns årtionden av samlade serier att bygga vettiga historier på, det finns färdiga fantasirika superskurkar, det finns en omfattande bakgrundshistoria, det finns ett stort antal bifigurer, superhjälten har personliga styrkor/svagheter och hjälten har redan klara coola egenskaper som kan användas.

Ändå får vi bara en massa spel där man går längs en variationsfattigt utformad bana och klubbar ned allt som rör sig. I mars nästa år är det Spawns tur att förvandlas till spel. Tidigare har Capcom gjort ett misslyckat försök och nu är det Namcos tur att försöka. Kanske fick man blodad tand av Spawns framgångsrika gästspel i Soul Calibur 2? Spawn är en originalserie av Todd McFarlane, en av de största serieskaparna någonsin på den amerikanska seriescenen. Därmed dock inte sagt att ett spel baserat på en av hans figurer blir bra per automatik.

Spawn: Armageddon är ett klassiskt beat'em up där man längs en given bana ska klubba ned allt tillgängligt motstånd. I bästa Spawn-anda är det givetvis helvetesvarelser som nedkämpas på löpande band. Spawn själv kan använda yxa eller sin dräkt för att nedgöra ondskan. Banorna är dock lite mer än standardmallen och man får chansen att nyttja lite superförmågor för att sväva mellan hus, bestiga 50 meter höga väggar och använda dräkten för att kunna ta sig till annars otillgängliga platser.

Spelet låter bara Spawn röra sig inom ett litet område avgränsat av en lysande gul vägg. För att kunna ta sig genom den gula väggen och avancera längs banorna krävs att man uppfyller vissa mål. I 95% av fallen är dock dessa mål att helt enkelt döda alla fiender. Banorna är sparsmakat utsmyckade med soptunnor, någon enstaka bil och liknande. Kul är dock att allt man ser går att slå sönder. Mindre roligt är istället att många saker inte ligger kvar som skrot, utan förångas och försvinner i tomma intet.

En riktig spontan besvikelse med spelet är det grafiska. Utgivarna Namco brukar vara riktigt vassa på den biten, men utvecklarna Point of View är inte ens i närheten. Spelet ser ut som ett primitivt Dreamcastspel med polygonfattiga miljöer med stelt och upprepande texturarbete. Spawn är snålt animerad och han (samt bipersoner) rör inte ens på munnen när de pratar. Dessutom är antalet tillgängliga fiender klent tilltaget och man får slå ihjäl taskigt designade demoner lite för ofta för att det ska kännas riktigt klockrent.

En smart sak med spelet är gröna ikoner som blir röda när man går över dem. Det gör att man alltid ser var man inte har varit. Nu är inte Spawn ett spel som egentligen behöver funktionen då bandesignen inte riktigt medger att man springer vilse. Däremot är den så väl genomförd att jag hoppas att den kommer att dyka upp i fler spel så småningom. Allt eftersom spelet fortskrider får man också hjälp med kontrollerna genom pedagogiska menyer som förklarar hur man ska göra när man stöter på en ny typ av hinder. Detta är något som behövs då Spawn behärskar riktigt många rörelser och dessutom är en fena på att traktera vapen av alla slag.

Eftersom Spawn är en serietidning finns en stor bonussektion med teckningar i spelet. Den ihärdige kan få fram riktigt många bilder att titta på. Ett stort minus dock att alla dessa bilder är av dålig kvalitet. Man borde naturligtvis få se dem i högre upplösningen än vad en TV medger så man kan zooma in och detaljgranska. Nu sitter man istället och kollar på bilder av så dålig kvalitet att man ibland inte ens ser vad som finns på dem.

Efter att ha provat Spawn i någon timme är det med blandade känslor jag ser min favorithjälte skutta fram mellan skyskrapor. Spelet har kvaliteter i Spawns stora rörelsemönster, men spelglädjen hämmas något av den allmänt ofärdiga känslan. I mars ska vi européer få chansen att ikläda oss rollen som Spawn i hans kamp för att få tillbaka sitt liv igen och mot ondskan. Sämre än Capcoms tolkning av Spawn till Dreamcast blir det knappast, hur mycket bättre återstår dock att se.