Special Forces

Jag är inte jättekräsen när det kommer till actionfilm. Ge mig stora explosioner, mycket eldstrider och lite smaskigt våld samt ett högt underhållningsvärde, så köper jag mer än gärna att manuset kanske inte är av toppklass och att skådespelarna luktar gubbljumske. Special Forces kändes på förhand som en sådan film. En fransk actionrulle om en journalist som kidnappas av talibaner i Afghanistan och sedan räddas av ett franskt specialteam med elitsoldater, men räddningsaktionen visar sig bli allt annat än lätt när såväl terrängen som talibanerna gör sitt yttersta för att försvåra räddningen.

Det blir förstås inte heller lättare av att elitsoldaterna i fråga verkar ha lärt sig sina taktiker av att titta på Rambo och sovit under genomgångarna på den grundläggande soldatutbildningen. Jag ingår inte i ett specialförband (no shit, Sherlock), men när jag gjorde lumpen 2007 fick vi tidigt i utbildningen lära oss några väsentliga saker. Att göra sig till en så liten måltavla som möjligt och samtidigt göra det möjligt att öka precisionen vid eldgivning genom en såpass simpel sak som att lägga sig ner. Vi fick också lära oss att öppna ytor är ett big no-no under strider. Sök skydd. Om inte, gräv ett skydd eller gör ditt yttersta för att hitta någonting som kan skydda dig.

Med detta i åtanke blir det ganska larvigt att titta på Special Forces där dessa elitsoldater tjurrusar mot talibanerna, står stilla på helt öppna ytor och min favorit; springa framför talibanerna och då och då vända sig om för att skjuta några salvor mot elakingarna som befinner sig ungefär 20 meter bakom och av någon märklig anledning inte tänker tanken på att sikta lite bättre då målet i fråga inte ens sicksackar i sitt springande, utan bara springer rakt - hela tiden. Jag hade väl kunnat köpa det om det handlade om en mer oseriös actionrulle, men när man verkar göra sitt yttersta för att visa hur duktiga den franska militären är och med jämna mellanrum klipper in några luftvyer över franska hangarfartyg som egentligen inte fyller någon mer funktion än att det ofta görs på det viset i amerikanska actionfilmer blir det bara skrattretande.

Och klippningen. Herregud. Det är frågan om jag någonsin sett en sämre klippning i en långfilm. Här saknas framförallt ett flyt, allra mest i inledningen av filmen, och många scener klipps av utan att först tona ner musiken lite snyggt eller att använda sig av någon referenspunkt i bilden som gör att klippet går relativt obemärkt förbi. Det känns så otroligt amatörmässigt att man knappt tror sina ögon. Det blir lite bättre ju längre filmen går, men då börjar man istället att använda sig av övergångseffekten "tona till svart" till rent absurda nivåer och högst slumpmässigt antingen söla ner eller snabba på scener som inte har behov av det.

Skådespeleriet är dock okej. Djimon Hounsou ser visserligen ut som en get i sitt gräsliga skägg, men fungerar annars bra som gruppens ledare. Han har en stark karisma och visar prov på riktigt fint skådespeleri i några av filmens mer känslosamma ögonblick, medan Denis Menochet som många kommer känna igen som mjölkbonden från inledningen av Inglourious Basterds gör det bra som gruppens surkart med fin kemi till framförallt Hounsou. Sämst ifrån sig gör Raz Degan som dundertalibanen Zaief. Han ser ut att vara sminkad som en glamrockstjärna och känns aldrig hotfull eller läskig - bara väldigt töntig.

Special Forces fungerar lite halvhjärtat som ytterst hjärndöd underhållning, men överlag är det en riktigt rutten actionfilm som lider kraftigt av sitt korkade manus, bedrövliga klippning och hemska soundtrack.