Spelsymfoni gör succé

Lagom till att junivärmen på allvar kopplat sitt grepp om Stockholm var det dags att för årets händelse för alla musikaliskt intresserade spelfans: Play! A Videogame Symphony i Konserthuset. Efter förra årets dundrande succé hade man nu två konserter inplanerade, båda så gott som slutsålda långt i förväg. Gamereactor fanns på plats i dubbel uppsättning i form David Fukamachi Regnfors och Mikael Sundberg (dock utan att träffa på varandra i trängseln).

Till höjdpunkterna hörde Sota Tojimas trollska {Shadow of the Colossus}, Gustaf Grefbergs nyskrivna toner från {The Darkness} samt det mastiga {Metal Gear Solid}-temat (dock med en överentusiastisk och något malplacé slagverkare).

Vädret strålade, jordgubbsförsäljarna på Hötorget skrålade och hela Stockholm verkade ha letat sig ut i värmen. En perfekt dag för att stänga in sig och lyssna på orkestrerad spelmusik, med andra ord.

Inuti det blåa huset var stämningen om något ännu högre. Eller tja, andelen t-shirts med spelmotiv var rätt hög den med.

Stefan Forsberg, verkställande direktör och konserthuschef, inleder med att tacka för all den fina respons de fick efter förra årets konsert.

Dirigenten Arnie Roth gör entré, till massivt jubel.

Det hela inleds med "Fanfare", specialkomponerat för just PLAY! av Nobou Uematsu. En andäktig tystnad sprider sig bland publiken.

Det är onekligen en mäktig känsla att sitta en och en halv meter från stråksektionen när de drar igång det klassiska Metal Gear Solid-temat. Ståpäls är ett annat ord för upplevelsen.

"Special Guest" Akira Yamaoka kom in och gitarrsoloade sig genom en de lugnare {Silent Hill}-kompositionerna. Det var väl inte helt tajt i förhållande till den övriga orkestern, men Yamaokas glada uppsyn och lila ormskinnskostym vägde mer än upp.

Kören kom från Stockholms Musikgymnasium och skötte sig för det mesta med bravur. De, till skillnad från Yamaoka, såg dock inte speciellt glada ut alls. Kanhända för att de hade blått ljus i ansiktet mest hela tiden.

Som slutnummer blev det världspremiär för Nobou Uematsus "Dancing Mad" från {Final Fantasy VI}, komplett med orkester, kör, orgel och finskt hårdrocksband. Ja, det är en lika udda kombination som det låter och kändes väl inte helt färdigrepeterat, åtminstone inte på eftermiddagskonserten.

En lite udda final kunde dock inte ta udden av applåderna. Stående ovationer, bravo-rop och allmän eufori utbröt. En mycket glad och lite förlägen Arnie Roth fick till slut be publiken att gå, då orkestern var tvungna att få i sig lite mat innan nästa konsert.