Splinter Cell: Deathwatch (Netflix)

För mig är det ungefär lika obegripligt att Ubisoft låtit Splinter Cell falla i dvala som att exempelvis Sony begravt Killzone, eller att Rockstar ignorerat Bully under flera årtionden. Eller vad sägs om Syphon Filter, Twisted Metal, Starfox, Bioshock eller någon av alla de andra älskade, populära spelserierna som försvunnit med tiden. Tom Clancys grånande superspion och hans förmåga att röra sig enbart i skuggorna, definierade vad modern stealth var under de första Xbox-åren och via fenomenala uppföljare blev Fisher på flera sätt stealthgenrens ansikte framför giganter såsom Solid Snake samt Thief, och att äntligen få återse den gamle smygaren nu i form av en TV-serie, känns som renodlad fanservice.

Liev Schreiber gör (föga förvånande) ett alldeles lysande jobb med att gestalta en äldre Fisher och han lyckas väldigt väl med att fånga karaktärens hårdnackade natur och snustorra humor.
20 år har passerat sedan Splinter Cell: Blacklist när Deathwatch tar sin början och Sam Fisher är sedan länge pensionerad. Han är gammal, genomgrå, lever ett stilla liv på den polska landsbygden med sin hund Kaizu. Livet som spion känns väldigt avlägset när vi i början får följa honom när han hugger ved, äter kokta morötter, diskar och läser en bok. Det ska dock visa sig att ödet för Sam och den aktiva agenten Zinnia McKenna samman, vilket gör att Splinter Cell-ikonen med den mörka basstämman måste kliva tillbaka in i hetluften igen då en riktigt svettig liten ruskprick är ute efter före detta arbetsgivaren Fourth Echelon och dess medlemmar.

Jag var på förhand ganska skeptisk till Deathwatch då jag inte riktigt förstod varför manusförfattaren bakom John Wick-imperiet var tvungen att göra Fisher till en lastgammal pensionär. Mina farhågor inför dagens premiär bottnade nog mycket i att jag trodde att Netflix precis som Disney gjorde med Indiana Jones skulle ersätta en gammal, grå, meningslöst trött före detting med en kvinnlig allt-i-allo och därmed vinna rappa woke-poäng med inkludering, kvotering och bara renodlat gorm, men Wick-gubben är smartare än så. Här får Fishers rutin och hans lugn utgöra grundstommen i en story som i övrigt är medvetet stressad. Allt går snabbt. Manga-snabbt. Händelseförloppet är överskådligt och väldigt väl strukturerat men tempot i denna serie är chockhögt trots en del försiktigt smygande och att Sam Fisher står stadigt som ett ljusgrått, väderbitet fyrtorn mitt i allt det där, agerar grundpelare med sin pensionärstakt, är viktigt.

Animationerna är bättre än i både Tomb Raider och Devil May Cry och actionpartierna är fenomenala.
I samma veva är samspelet mellan Sam och den skadeskjutna aktiva agenten McKenna riktigt bra. Hon är såklart också rutinerad, kapabel, dödlig och stram men utan Sams hjälp skulle hon varit död flera gånger om redan i avsnitt två, vilket gör att de båda bygger upp ett förtroende för varandra, utifrån rena nödvärn. Det finns utöver detta även flertalet andra aspekter av den här välbyggda serien som verkligen fungerar bra. Pilotavsnittet gör ett lysande jobb med att dirigera de olika karaktärerna, presentera dem alla utan Hollywood-aktig övertydlighet och delge med lagom stor dramatisk touch vad som står på spel här. Piloten bygger upp spänning, stämning, motiverar samtliga figurer väl och kastar in oss i ett smakprov av seriens väldigt blodiga actionpartier, där knivar utgör den primära verktyget för att förpassa tyska terrorister till dödsriket. Det börjar bra, sen trycker Kolstad i stort sett bara på gaspedalen.

Nu får vi hoppas att Ubisoft vaknar upp ur sitt koma och ger oss ett nytt Splinter Cell-spel...
Under varje avsnitt får vi ta del av tillbakablickar där en 20 och 30 år yngre Fisher formas av de många uppdrag han skickas iväg på. Dessa är ofta i dessa fall, thrillerserier som denna, onödigt långa och drar ned tempot onödigt mycket. Inte i Deathwatch, däremot. De hålls korta, de är koncentrerat effektiva ur ett dramaturgiskt perspektiv och bygger backstory på ett väldigt lyckat sätt. Fisher får aldrig bli en öppen bok. Han går aldrig bli för mänsklig eftersom allt detta dödande, alla saker han tvingats se, gjort honom till en maskin. Skuggornas maskin, och den delen förmedlar Kolstad alldeles lysande. Actionpartierna är, som jag nämnde ovan, sällsynt välgjorda också och överglänser med enkelhet de i exempelvis den animerade Tomb Raider-serien på Amazon Prime eller Devil May Cry (Netflix).

Splinter Cell: Deathwatch är inte perfekt och "gåtan" i historien om Spliter-agenterna och informationen som de skyddar med sitt liv hade kunnat vara lite mer komplex, inte minst för oss som spelat igenom samtliga av spelen. Men det sagt har John Wick-gubben inte bara fört tillbaka Fisher till rampljuset men även gett karaktären helt nytt liv i en tid där Ubisoft fortsätter att låtsas som om han aldrig existerat. Du som gillar Splinter Cell bör naturligtvis inte missa det här.