Splinter Cell Essentials

Jag kan väl börja med att direkt erkänna att jag är helsåld på gamle räven Sam Fisher. Tidernas troligtvis tråkigaste personlighet, visst, men i sina hyperrealistiska actionäventyr förlagda till trovärdiga miljöer med välskrivna historier passar han perfekt. {Splinter Cell} hör tveklöst till de spelserier jag uppskattar absolut mest, och jag har omsorgsfullt kämpat mig fram i alla hans tre tidigare spel. Därför var det också med stor förväntan jag såg fram emot {Splinter Cell Essentials}, som är en sorts kompilation av hans hittills släppta spel och även lite från det ännu inte släppta Double Agent.

För att hålla samma en sådan historia åker Sam Fisher bara sekundrarna efter att spelet startat in i finkan. Amerikanska Homeland Security misstänker honom för det ena illdådet efter det andra och även visst samröre med terrorister. Därför anklagas Sam, som antingen tas i försvar av någon i närheten ("Han är ingen elaking utan räddade min vän i Colombia" eller svarar själv ("Nej nej, så gick det inte till" varpå man får spela den aktuella sekvensen ifråga. Det är såklart ett billigt trick av Ubisoft för att kunna återanvända gamla uppdrag, men jag tycker faktiskt det fungerar och ger någon slags kontinuitet medan man spelar igenom det ena coola uppdraget efter det andra.

Lika cool som Sam Fisher varit till de stationära formaten, lika ocool har han hittills varit till de bärbara. Bortsett från ett hyfsat mobilspel som inte alls kändes Splinter Cell, har han gjort mig besviken till både N-Gage och Nintendo DS. PSP kändes däremot som ett mer naturligt hem för en spelserie som faktiskt behöver realismen för att kännas helt rätt. Det här är inget färgglatt {Metal Gear Solid}, utan benhårt allvar där man väntar i skuggorna på sin chans att nedgöra en intet ont anande motståndare innan denne ens fattat vad som hänt. Kort sagt är Splinter Cell en serie som nästan krävt riktig prestanda för att komma till sin rätt och ska sanningen fram har jag därför alltid föredragit Sam Fishers äventyr till PC och Xbox långt före de till Gamecube och Playstation 2.

Så varför berättar jag detta? Naturligtvis för att Splinter Cell till PSP fortsätter den olyckliga traditionen med undermåliga bärbara spel med Sam Fisher i huvudrollen, där den främsta orsaken till besvikelse faktiskt är tekniska prestanda. Det räcker faktiskt med att starta spelet för att man ska börja ana oråd. Laddningstiderna är nämligen ganska horribla. Därefter startar spelet varpå man inser att Splinter Cell ju faktiskt inte går att spela utan en andra analogspak som gör att man kan rotera kameran. Det har Ubisoft, så gott det nu går, åtgärdat genom att man trycker in cirkel-knappen för att istället ta kontroll över kameran eller centrera den. Det betyder i praktiken att man inte kan gå och titta sig omkring samtidigt. Man får helt enkelt hitta den vinkel som känns minst eländig för tillfället och ha kvar den där.

Dessvärre tar kritiken inte slut där. För att det ska kännas sådär mäkta spännande att spela Splinter Cell krävs det ett trovärdigt mörker. Det mäktar inte PSP riktigt med och det ser istället ut som om Fisher står i ett filter gjort av grå/svart havregrynsgröt. På vissa uppdrag har man inte ens tillgång till hans utrustning som möjliggör mörker-/värmesyn, vilket dessutom gör att man måste spela på det här sättet. Dessutom är fiendens artificiella intelligens av det slaget att man lätt tror att fienden är direkt blind. Jag har haft fiender som stått på en av sina däckade kollegors kroppar utan att ta notis om denne, vilket inte är direkt godkänt.

Nå, Sam Fisher är ju alltid Sam Fisher och fullt så illa att man kan tala om katastrof är det inte med Splinter Cell Essentials. Mycket av anledningen till min kritik är ju faktiskt att Splinter Cell är ett verkligt toppspel, ett av de här spelen som alltid letar sig in på topplistor över årets bästa spel. Därför är det såklart en enorm besvikelse när det visar sig att spelen inte håller tillbörlig kvalitet, utan knappt medelmåttig. På pluskontot hamnar trots allt att här finns flera bra uppdrag som alla har gemensamt att de tar lång tid att klara, och när man väl får till kameravinklar samt spelar ett uppdrag där man har tillgång till rätt utrustning kan det faktiskt vara riktigt coolt. Dessvärre är det alldeles för sällan mellan dessa tillfällen.

För att knyta ihop Sams ganska misslyckade säck kan jag även passa på att nämn att det minsann finns ett multiplayerstöd inbakat. Det är dock direkt tväruselt och består av dödsmatcher när man inte får syn på sin motståndare på grund av kameran och knappt heller kan slåss på grund av just nämnda kamera. Som lök på laxen sjunker skärmuppdateringen dessutom ofta till outhärdliga nivåer.

Nej, Sam Fishers första lyckade bärbara spel låter vänta på sig och jag kan tyvärr inte rekommendera någon att investera sina surt förvärvade pengar på detta mediokra actionäventyr. I höst kommer nästa riktiga Splinter Cell-spel, Double Agent, och till dess hoppas jag ha glömt Essentials och förlåtit Ubisoft för detta något penibla försök att mjölka pengar ur min digitala favoritagent.