Sprawl

Retroinspirerade förstapersonsskjutare som doppar sin tå i cyberpunk-estetikens heliga balja är inget nytt, och med titlar som Ghostrunner, Prodeus och Ion Fury färskt i minnet så kommer mycket av Maeth Corporations senaste bidrag till genren att kännas välbekant. Hård elektronisk musik, dystra miljöer, väl tilltagen svårighetsgrad och rikligt med mer eller mindre subtila referenser till genrens mest definierande verk.

Vi pratar självfallet om legender såsom William Gibson, Masamune Shirow, Katsuhiro Otomo, Neal Stephenson och otaliga andra litterära virtuoser har alla indirekt bidragit till mixen på ett eller annat vis. Deras kreationer gör sig alla påminda i Sprawl - Hannah Crawford och Carlos Lizarraga alldeles egna framtidsdystopi som är fylld till bristningsgränsen av allt det vi både älskar, och avskyr när det kommer till denna typ av spel.

Premissen är inget vi inte sett tidigare, men ett gripande narrativ är nog inte heller den primära anledningen för folk att söka sig till Sprawl, som främst målar upp sig som en utmanande nostalgitripp stöpt i neon och mörker. Här är det gameplay som premieras snarare än en djupt engagerande berättelse, och som spelare får du nöja dig med den sparsmakade information som erbjuds när du kastas huvudstupa in i rollen som supersoldaten Seven.

Skotten flyger och blodet sprutar, allt är med andra ord som det ska i den dystopiska framtiden.

Under vägledning av den utomkroppsliga rösten tillhörande en individ som kallar sig Father, så börjar din hektiska flykt genom staden, en urban mardröm där du tvingas navigera ett spindelnät av trånga gångar, hissar, rum och takterrasser. Inledningsvis är dina valmöjligheter begränsade, både när det kommer till att navigera miljöerna likväl som vilka tillhyggen du har att bemöta de obevekliga fiendetrupperna med.

Men i takt med att du avancerar genom de mörka och ständigt mer utmanande nivåerna så expanderas din repertoar av både vapen och rörelser, vilket snabbt leder till dödsföraktande löpning längs väggar, studsande mellan reklamplakat och rakethoppande med hagelbrakaren. Newtons gravitationslag kastas kort och gott ut genom fönstret till förmån för övernaturligt härlig parkour, något de som tidigare spelat Ghostrunner komma att känna igen sig i.

För just på denna punkt lyckas Sprawl otroligt väl, kontrollerna är extremt responsiva och att navigera genom miljöerna är aldrig associerat med några större frustrationer. Misslyckanden och fall ner i mörkret mellan hustaken är sällan något annat än ditt eget fel, och samma goa känsla återfinns även i den arsenal av vapen som kommer till ditt förfogande under spelets gång. Puffrorna har en skön tyngd ackompanjerat med en smaskig ljudbild när de avfyras.

Bullet Time är din bästa kompis för att överleva.

Precis som när det kommer till att navigera de dystopiska miljöerna så gäller det dock att ta till vara på skotten, samt se till att de som avfyras verkligen räknas. Under de ständigt allt intensivare striderna är det nämligen lätt hänt att man besinningslöst tömmer de få magasin man har att tillgå, något som kan skapa rejält jobbiga situationer om bössan plötsligt klickar när man befinner sig öga mot öga med en av de många ruskprickarna.

För något man snabbt blir varse är att misstag straffas med ond bråd död, snabbare än man först kan ana. Fienderna, och framförallt då de senare, kan dela ut rejält med pisk om de träffar med sina skott eller attacker. Game over är med andra ord två ord du snabbt kommer bli bekant med och i likhet med många andra mer utmanande spel kommer du springa in i situationer som kräver både två, tre eller fyra försök för att lyckas. Ja, ibland även långt fler.

Till din hjälp att öka dina chanser för överlevnad har Seven tillgång till ett bullet time mode, något som lätt aktiveras genom att hålla ned höger musknapp och upphör samma sekund du släpper. Att planera användandet av denna förmåga är en av nycklarna till framgång i Sprawl och mätaren töms snabbt om man inte är uppmärksam eller är lite för glad i att bruka egenskapen vid varje konfrontation.

Neon och blöt betong hör till sevärdheterna.

Utöver detta finns det även rikligt med pick-ups att hitta längs nivåerna, något även fiender som dödas lämnar efter sig. På precis samma vis som i exempelvis Doom, och varje slaktad motståndare förvandlas till en liten fontän av färgglada lysande ikoner man snabbt plockar upp innan man kastar sig huvudstupa in i nästa elaking med svärd och bössa. Sprawl gör rätt och slätt dräpandet av motståndare till en vacker dans, en konstform

Vad som dessutom är lite kul, är hur spelets soundtrack bestående av riktigt tung elektronisk EDM ständigt anpassar sig till situationerna och dynamiskt förändras och ökar i intensitet under strider för att sedan bli mer lågmält under lugnare passager. Det är dessutom en ljudbild som gifter sig otroligt väl med estetiken i spelet och absolut hör till en av de största höjdpunkterna i Sprawl. En frisk blandning av både Dredd och Kenji Kawais kreationer i Ghost in the Shell.

Audiovisuellt likväl som spelmekaniskt är alltså Sprawl riktigt trevligt att ha att göra med, utmanande utan att någonsin vara frustrerande samtidigt som presentationen är precis lagom nostalgiskt utformad. Det är högupplöst nostalgi med modern ljussättning och charmerande design, förutsatt att man kan leva med mörker och förtryck, det vill säga. De två ledorden som helt klart präglat utformningen av banorna, och ja, det kan bli lite tröttsamt för ögonen efter några timmars spel.

I den mörka framtiden kan ingen höra dig skrika.

Likaså vill jag rikta viss kritik mot Sprawls övergripande brist på originalitet, här finns väldigt lite, eller ja, knappt något som vi inte redan sett tidigare i någon form och allt känns som väl valda axplock från olika andra spel. Och allt måste så klart inte vara nytt och spännande, men likheterna med Ghostrunner är i min mening aningen för påtagliga för att helt ignorera. I viss mån skulle man även kunna beskylla Sprawl för att vara en lite förenklad kopia av One More Level och Slipgate Ironworks titel, fast med mer utpräglad nostalgisk presentation.

Men känslan av deja vu till trots går det inte att förneka hur pass underhållande Sprawl faktiskt är, och den lätt euforiska känslan av att ta sig levande genom de mest kniviga situationer, ständigt balanserande på knivens egg är, ja den är fantastisk. Maeth har också gjort ett strålande arbete med att verkligen fånga en perfekt balans av nostalgi och en härligt mörk känsla av förtryck som för tankarna till både Dredd men även det sedan länge rivna Kowloon Walled City.

Vet du därmed med dig att du uppskattar genren, inte minst då den visuella presentationen som hör cyberpunk till, har spelat dig mätt på Ghostrunner och är villig att se mellan fingrarna kring vissa repetitiva moment och lite förenklad spelmekanik. Då kan Sprawl helt klart vara värt din tid. Det är lätt att hoppa in i, nivåerna är lagom till storlek och utmaningen är förvånansvärt väl avvägd. Så släck lamporna, maxa volymen och låt dig transporteras in i Sprawls mörka värld av död, neon och pulshöjande, infernaliskt dunkande musik.