Spy Hunter 2

Ibland tror jag att någon verkligen ogillar mig skarpt. Det känns ibland som att någon verkligen VILL att jag ska häva ur mig hat och elakheter. För det är ju inte utan att man undrar när en hemskt leende chefredaktör sticker ett exemplar av Spy Hunter 2 i handen på mig. Här pratar vi om ett spel som Midway debuterade med på mitten av 80-talet. Nu i ny version med het grafik och häftiga effekter. Ge mig hellre 80-talsversionen säger jag. Men jag ska börja i rätt ände. Vad är nu Spy Hunter 2:

En helt anonym hjälte från det förra spelet, som körde bil och skrotade fiender på ett alldeles speciellt bra sätt, är nu tillbaka för att göra samma sak igen. Konceptet är enkelt, köra bil, skjuta. Vägen man tar sig fram på varierar i underlag, och skulle man hamna på något som känns ganska avlägset asfalt, är det bara att förvandla bilen till ett mer terränggående fordon. Under sin resa på dessa vägar poppar det fram fiender ur scenerierna, och dessa fiender ska man göra processen kort med. Så långt allt väl. För att binda samman allt detta har man även skapat något som kan kallas handling, men tyvärr lider denna så kallade handling av grova fel. Jag framlägger som fakta att inspirationen är hämtad från varenda överutnyttjad schablon och stereotyp man kan tänka sig. Onda män från ryssland och allt vad det är, väldigt gammalt, helt ointressant.

Då hoppas man ju i alla fall att det går lite bättre att spela, eftersom man inte har spenderat någon tid på att utveckla en handling som inte söver spelaren. Men nej, det har man inte gjort. Vi kan börja med att kontrollen inte riktigt sitter där den ska. Faktum är att det snarare känns som att jag spelar Super Blåspärmobil Gokart Challenge, hellre än ett vapenbestyckat fartmonster. Sorgligt nog har man låtit bli allt vad acceptabel väghållning heter och satsar istället på att få fordonen att glida runt på skärmen som Bambi på hal is. Bekämpningen av fiender är ingen stor möda. Varje minsta händelse i spelet är regisserat likt en dålig amerikansk actionfilm och går oftast ut på att fiendebilar åker ut på vägen framför en, man skjuter den lite med valfritt vapen, och sedan går fienden i fyra bitar och man fortsätter därefter med att upprepa detta vågade tilltag ända tills ens mål är uppnått. Målen består ofta av att man ska beskydda någon eller något eller kanske förstöra ett bestämt mål. Så mycket mer avancerat än så blir det tyvärr inte.

Man börjar spelet med enkla kulsprutor och minor som skickas ut bakifrån bilen. Allt eftersom man kommer längre och längre in i spelet blir fler och fler massförstörelsevapen tillgängliga för ens höga nöje. Men tyvärr spelar det ingen som helst roll hur mycket vapen man proppar in i bilen, den blir aldrig lättare att köra, och det blir aldrig någonsin roligare än skittråkigt medan man spelar. Den här lilla detaljen om dålig speldesign är utan tvekan någon som har gått vidare genom hela utförandet. Såväl grafik som ljud kan närmast liknas vid någon tråkig sörja som man har vispat ihop under en sen kväll. Effekterna känns minst fyra år gamla, och allt känns bara allt för oinspirerat för att man ska kunna bry sig någon längre stund. Tyvärr är Spy Hunter 2, precis som sin föregångare en produktion av allra lägsta klass.

Jag läste häromdagen ett pressmeddelande att det första Spy Hunter till Playstation 2, Xbox och Gamecube hade sålt i 1.6 miljoner exemplar. Vilket säkert kan stämma. Tyvärr är det allt för få människor som förstår att man ska lyssna till vad vi kritiker säger. I detta fall säger jag att man förtjänar böldpestsdöden om man går och köper skräp som detta. Ska jag vara riktigt ärlig så spelar jag nog hellre Terminator 3: Rise of the Machines än besudlar mig själv med detta skräp en gång till. Undvik detta som pesten gott folk, och denna gång, lyssna till vad jag säger.