Star Overdrive

När vår anonyma huvudperson Bios hamnar på planeten Cebete är jag åtminstone ganska hoppfull. Han har landat här efter att ha nåtts av en nödrop från sin flickvän Nous. Framför breder sig en enorm öppen värld ut sig och spelets grundläggande funktioner presenteras sedan raskt. Det tar bara en kort stund innan vi får tag i den svävande brädan som blir vårt huvudsakliga sätt att transportera sig runt. Med den glider vi över de sandbeklädda dynerna, tar oss raskt mellan punkterna och eftersom avstånden är stora så är det tur att det går undan. Farten, till trots, så är {Star Overdrive} ett väldigt repetitivt spel som gör lite för att hålla kvar intresset efter att den första friska vinden lagt sig.

Bios jakt efter Nous förvandlas snart till en repetitiv gameplay-loop som bara efter några timmar blir otroligt långtråkig. Den dras dessutom ned av att mycket inte flyter så bra som jag hade önskat. Vi kan starta med brädan; för att bibehålla en hög fart när man tar sig runt krävs det att man gör tricks. Så det blir ett evigt sittande där man snurrar runt med styrspaken. Dessutom så lider Bios av grava balansproblem vilket gör att han kraschar titt som tätt. Det går turligt nog snabbt att ta sig upp på brädan igen - men eftersom flertalet av de uppdrag man får består av långdragna racingsekvenser med tidsbegränsning så blir det snabbt himla frustrerande. Dessutom har man av någon outgrundlig anledning valt att trycka upp en "game over"-skärm i nyllet på en när man exempelvis ramlar nerför ett stup eller när brädans energi tar slut över vattenytan. En snabb respawn efter att ha tryckt sig förbi skärmen och man är på fötter, igen - men varför man ska förkunna att spelet är över känns väldigt märkligt. Om man dessutom då befinner sig i en nyss nämnd racingsekvens, ja då är den över och man får göra om den. Helt från början.

Från höga höjder är utsikten imponerande och att ta sig fram över sanddynorna på en svävande bräda är i grunden en god tanke.
De två andra spelmomenten som det kretsar kring är dels ens vapen - som kallas för en keytar. (En blandning mellan en gitarr och keyboard) Som givetvis används för spelets strider. Det tredje är en slags Breath of the Wild-inspirerad design där man besöker spelets gruvor som är en slags motsvarighet till de "shrines" som Link besökt i sina två senaste äventyr. Här utrustas man med en förmåga som att exempelvis kunna flytta metallobjekt eller skapa en liten studsmatta. Med hjälp av dessa förmågor gäller det att lösa pussel för att ta sig till slutet av gruvan.

Star Overdrive går i helhet princip enbart på att ta sig mellan punkter där berättelsen presenteras med ett nytt inspelat röstmeddelande från flickvännen man då söker efter. Mellan detta får man slåss lite samt att man samlar på sig en himla massa material för att göra sin bräda snabbare och starkare. Världen är storslagen och färggrann med stora sanddyner som är inbjudande att glida fram över. Jag har inte så mycket emot att världen är helt tom och öde. Men den bjuder heller inte direkt på några saker som lockar att utforska. Det finns kassettband och foton att samla, frivilliga utmaningar att ta sig an men allt inklusive de simpla striderna tröttnade jag snabbt på. Det finns inte mycket till drivkraft eller nog med spänning att se eller upptäcka för att nästa område ska kännas fascinerande att anlända till. Alla de där problemen som jag ofta hör andra har med stora tomma öppna världar är detta i ett nötskal. Till och med jag som älskar utforskning och att resa långa distanser har svårt att finna någon underhållning eller vilja att stanna kvar.

Striderna liksom spelets "tempel" är överlag rätt trista.
Rent visuellt tycker jag att Star Overdrive lyckas ganska bra. Det är färgglatt och flyter på bra när man svävar fram. Det är en också väldigt fin utsikt från höga toppar. Ljudspåret känns dock anonymt och även om den lite futuristiska punk-vibben infinner sig så hade jag önskat mer storslagen musik. De första timmarna känns alltifrån designen till de imponerande vyerna rätt spännande. Som att det ska bjuda in till ett omfattande äventyr och ett roligt utforskande av den stora planeten. Men allt blir verkligen tröttsamt och tråkigt väldigt fort och det dyker heller inte upp något som förändrar detta. Striderna är repetitiva, pusslandet överlag alltför simpelt och att ta sig över den gigantiska kartan har visserligen alltid en slags charm, eftersom det givetvis är skoj att åka fort på en svävande bräda. Men i slutet av resorna väntar alltid en likadan och tråkig destination.

Det samlas en massa olika komponenter för att uppgradera brädan. Det sker i minimala procentsteg som förbättrar olika saker som hastighet, balans och hållbarhet. Det finns även en del material som gör att man kan åka på olika typer av underlag. Däribland vatten som planeten består av till stor del. Men samlandet känns mest tidskrävande och uppgraderingarna sker pyttesmått. Det finns platser runtom på kartan där man kan uppgradera och då hoppar man upp i en liten stol, väljer mängder med insamlat material och förbättrar brädan på något område för att se att någon egenskap förbättrats med en halv procent. Även fast du fyllde behållaren till brädden så är stegen så små att det bara känns jobbigt. Det går såklart att smycka brädan och byta färg på den också, ifall man vill det.

Det går att uppgradera sin bräda (FASTER HARDER) men det sker i så små steg att det mest känns jobbigt.
För att vara ett spel där farten i att transportera sig runt i sina bästa stunder kan vara riktigt häftig - så är Star Overdrive för det mesta ett väldigt segt spel. Förutom just det att rida på din svävande bräda över till synes ändlösa sanddyner så finns det inte mycket att glädjas åt. Uppdragen tar dig bara mellan punkter där nästa delmål är något tråkigt och enformigt att göra. Som att aktivera en spak innan det är dags att resa vidare. Inspirationen från Links äventyr med olika förmågor är väl inte dum i sig men man bygger rätt tråkiga pussel runt det. Tempot är för segt, allt man gör är för repetitivt men framförallt är det då inte särskilt roligt något av det. Varje gång jag ställt mig på en höjd och blickat ut över den massiva världen har jag tänkt att det borde passa mig. Att en stor öppen värld som bara väntar på att utforskas liksom är något som i grunden tilltalar mig. Så hoppar jag på brädan till nästa destination, får vind i håret och tänker att det är rätt fräckt att glida fram. Men jag inser också snabbt hur tråkigt och enformigt det faktiskt är.