Stranglehold

Jag föredrar helt klart The Killer. Men det var med Hard Boiled som regissören John Woo 1992 slog igenom även i väst och därmed banade väg för den speciella actiongenren som frodades i Hong Kong. Slow motion, stilistiskt skjutande och hårda karlar som oavsett om de var god eller ond ändå tycktes stå på fel sida av lagen.

Hard Boiled blev som sagt superpopulär, men blev paradoxalt nog slutet på det framgångsrika samarbetet mellan Chow Yun Fat som spelade huvudpersonen Tequila och John Woo, och det är först nu med {Stranglehold} som de återigen samarbetar. För John Woo har nämligen varit fullt delaktig i utvecklingen av Strangelhold som vid en första anblick verkar mer än lovligt inspirerat av spel som {Max Payne}. Han motiverar det med att det var han som införde hela grejen med dubbla puffror och vilt skjutande i ultrarapid, något som sedan använts i filmer som Matrix och i spel som just Max Payne.

Oavsett vad man tycker om det, lyser John Woos signum verkligen igenom i spelet som innehåller läskigt många sköna referenser till honom, hans sätt att jobba och filmen Hard Boiled. Förutom det rent uppenbara som att här finns duvor som flyger i slow motion, finns det exempelvis en kameo av John Woo själv där han spelar bartender. Svåraste svårighetsgraden heter naturligtvis Hard Boiled och till Xbox 360 finns en Achievement som går ut på att skjuta ned 307 personer online - vilket kommer från att det var exakt 307 personer som strök med i filmen Hard Boiled. Nördigt och kul.

Online ja, det finns faktiskt ett onlinestöd allra pliktskyldigast inbyggt i spelet. Säkert en ursäkt för att Stranglehold inte är mer än knappt tio timmar långt, och en av orsakerna till att det försenats i omgångar. Jag tänker dock inte cirkulera mer kring ämnet än att konstatera att konstant slow motion-dykande i multiplayer är en katastrofalt usel idé och att det bitvis riktigt underhållande Stranglehold snarare dras ned av det faktum att det har ett så dåligt onlineläge. Detta är ett spel som ska köpas enbart för huvudäventyret.

Spelet kretsar kring Tequila några år efter Hard Boiled. Han tar fortfarande ingen skit från varken chefer eller elakingar och hamnar mitt i en härva av knark och kidnappningar som tar honom från Hong Kong till USA och även andra platser. Mestadels är Stranglehold ett väldigt rättframt actionspel utan minsta krusiduller där snabba avtryckarfingrar, användandet av ultrarapid till sin fördel och taktiskt nyttjande av omgivningarna är vägen till framgång.

Lyckligtvis finns ett par extra finesser för att ge spelet både större variation variation och mer djup. Det mest uppenbara är att det egentligen inte finns någon riktig hoppknapp i Stranglehold, trots att det är nedlusat med föremål att klättra på och hoppa på upp på. Istället har Midway löst det genom att den digitale Tequila nyttjar det man går emot. På det sättet kan man åka kana nedför trappräcken (skjutandes i ultrarapid), springa mot en vägg och slå en frivolt (skjutandes i ultrarapid), kasta sig på en vagn som rullar iväg (skjutandes i ultrarapid), hoppa upp och gunga i en lampa (skjutandes i ultrarapid) eller kanske hoppa upp på en bardisk och glida mot sina fiender (japp, skjutandes i ultrarapid här med).

Nästan allt man ser kan man interagera med och du kan alltid skjuta vad du än tar för dig, vilket ser riktigt typiskt Hong Kong-action ut. Och skulle du mot all förmodan inte kunna använda ett föremål, kan du alla gånger skjuta det i småbitar. Striderna inomhus är de allra coolaste där murbruk, pelare och inredning flyger i flisor medan man avfyrar hundratals skott mot sina motståndare.

På flera ställen finns dessutom objekt man kan använda för att döda motståndare. Bland annat klassiska bensinfat som av oklar anledning alltid står överallt i actionspel. Men här kan du även starta raviner, skjuta ner skyltar i huvudet på intet ont anande offer och liknande. Utöver dessa sätt att avliva folk har du även fyra specialförmågor kopplade till det digitala styrkrysset. De är kopplade till en energimätare som liksom i andra actionspel fylls på genom att döda mycket.

Skillnaden mellan dessa och Tequila Bombs, som mätaren kallas i Stranglehold, är dock att endast en enda grej gör att du kan döda allt du ser. De andra är exempelvis möjligheten att få lite extra liv vid behov eller min personliga favorit som gör att man kan slå ut motståndare på håll genom att sikta. Du får en kraftigt inzoomat sikte och tiden stannar nästan upp helt. Därefter får du någon sekund på dig att välja exakt var på kroppen du vill skjuta, varpå du får följa med kulans väg mot offret innan han (japp, han, alltid en han) under våldsamma konvulsioner dör bort. Våldsamt. Och läckert. Rent av våldsamt läckert.

Önskar jag kunde fortsätta att ösa superlativ men allt är inte fröjd med Stranglehold som har märkbara problem med precisionen. Siktet är helt enkelt inte nog känsligt och de flesta av de tusentals kulor man avfyrar kommer ofelbart att träffa något helt annat än du tänkt. Nu är ammunition inget problem i Stranglehold som ju ska efterlikna en Hong Kong-film där sådant dravel inte existerar. Men ändå, jag störs av att behöva skjuta tre gånger så mycket som jag behöver för att lyckas med att döda den jag tänkt.

Stranglehold har även ett gäng pussel och något minispelsliknande inslag där man bland annat får skjuta stativmonterad helikopterkanon. Sistnämnda är väl okej, men pusslen lämnar en hel del i övrigt att önska. Av och till fastnar man och måste spendera tid med att komma på var man missat att göra något. Visst, det går relativt snabbt att hitta rätt, men det stör rytmen i spelet och hade enkelt kunna lösas med en pil som pekar var man ska gå härnäst.

Rent grafiskt är jag kluven till Stranglehold. En del av mig gillar. Som tusan. Tekniskt sett och när man kollar på bilder ser det inte alls imponerande ut och det finns gott om grafikmissar. Dessutom är mellansekvenserna superstyltiga. Men ändå. Jag hänförs över hur omsorgsfullt avbildat kinesiska restaurangkök är, lyxyachter, slitna hamnar och fattiga fiskarområden. För att inte tala om de gånger man får gå omkring på gatorna bland lysande neonskyltar.

Stranglehold känns därför som en blandad kompott mellan att av och till vara riktigt primitivt för att sekunden senare få mig att kippa efter andan över hur snyggt det är. Kort sagt gör grafiken sitt jobb, även om jag önskar att lite mer arbete lagts ned på det tekniska. Gärna alla de timmar som lagts ned på att göra spelets meningslösa multiplayerläge, till exempel. Annars är även ljudet mycket bra, där jag framför allt gillar de typiskt hårdkokta dialogen.

Jag vet att flera av Gamereactors läsare verkligen längtat efter Stranglehold och att många tyckte mycket om demot. Och för tusan. Alla som vill ha en intensiv actionkaramell såhär på höstkanten och inte bryr sig om att det är några timmar kortare än det borde vara, ska absolut spana in spelet liksom alla ni som verkligen gillade Hard Boiled. Annars är det dock ett spel man kanske ska vänta med tills det dyker upp i begagnathyllorna, för hösten 2007 kommer det bra mycket bättre actionspel än Stranglehold.