Strider

Min absoluta favoritgenre är tredjepersonsaction. Allra helst med någon form av närstridsvapen i näven, och om det dessutom är sidoscrollande är det mest sannolikt klippt, jag kan bara inte motstå sådant. Därför har jag gått och suktat brutalt mycket efter {Strider}s återkomst, och längtan har inte direkt minskats av det faktum att den tidigare aningen svajiga studion Double Helix Games plötsligt visade sig vara talangfulla utvecklare i samband med lanseringen av {Killer Instinct}.

{Strider} är ett av mina favoritspel, men sedan underbara Strider 2 släpptes för närmare 15 år sedan har det varit tyst sånär som på ett inhopp som slagskämpe i Marvel vs Capcom 3. Att återigen se hans långa röda halsduk fladdra i vinden på TV-skärmen fick mig att nästan vilja nypa mig i armen för att se om detta verkligen är sant. Med ett resolut tryck till höger på styrkorset var det bara att kasta sig in i stridens hetta för att medelst blixtyrande svärdshugg decimera en till synes aldrig sinande skara fiender i ett framtida cyber-Kazakstan.

Det dräller av gamla referenser till de tidigare {Strider}-spelen så även gamla fans ska känna sig välkomna i denna reboot.

Som väntat blir det en hel del av den varan då det finns otaliga variationer av kanonmaten (tekniskt sett svärdsmat, men det uttrycket finns av oklar anledning inte i svenska språket). En del rusar blint emot {Strider}, andra är beväpnade till tänderna, ytterligare andra har packat med den största sköld man kan tänka sig medan det samtidigt dräller av mekaniska fiender i alla tänkbara former.

Något som kanske framförallt lär glädja anhängarna av så kallade Metroidvania-spel är att man denna gång inte är tvingad att gå i någon specifik riktning. Tvärtom är banorna ofta stora med flera vägar och det gäller att sköta utforskandet ordentligt så man inte missar livsviktiga uppdateringar med nya ninja-moves. {Strider} startar annars på en finfin nivå och kan klättra på så gott som samtliga ytor, hänga på alla kanter och dessutom glida längs marken. Det går även bra att utrusta {Strider} med möjligheten att vifta bort fiendens kulor som om de vore synskadade flugor eller ge hans svärd isegenskaper, exempelvis.

Ursprungligen fick Kouichi Yotsui idén till {Strider} då han av oklar anledning stängdes ut på Capcoms tak och höll på att frysa ihjäl. Det tvingade honom att klättra på fasaden för att ta sig till brandtrappan och friheten.

Allt som allt är det nog packat med funktioner för att ge krigandet en väldig variation, men också för att förta en hel del utmaning från vad som från början är en ganska svår spelserie. Visst kommer de flesta att stryka med ett par gånger under äventyret, men i ärlighetens namn är nya {Strider} inte speciellt utmanande. Enda gången när det egentligen blir tufft är på de banor där omgivningarna visar sig vara farliga med lava och syra som dödar vid kontakt. Det här är lite synd, och detta är en typ av spel som faktiskt vinner på att vara aningen svårare så man får känna sig duktig när man kommer vidare och faktiskt får jobba lite för det.

Som väntat är bossarna också höjdpunkter där man redan tidigt får slåss mot den klassiska robotormen, återigen genom att faktiskt vara på den och genom att klättra på den. {Strider} måste även överlista dess rörelsemönster, snitsigt hoppa undan de attackmönster som kommer och till slut få besten att bita i gräset. Tyvärr hade jag velat ha bättre musik dock (i synnerhet som {Killer Instinct} har helt fenomenal musik) och i synnerhet under bossfighter brukar rätt tonsättning kunna skapa extra bra känsla.

I rask takt får man fler och fler egenskaper som möjligheten att kasta Kunais och teleportera sig.

{Strider}s återkomst är långt ifrån perfekt. Bakgrunderna blir ofta lite torftiga, musiken är som sagt ingen höjdare, storyn är för banal och en del onödig back-trackning kantar tempot. Men allt sådant är ändå petitesser med tanke på den mängd spelglädje Double Helix bjuder på. Det är något visst med att få spela scifi-ninja och känna sig helt oövervinnerlig, ta del av helt makalös action och känna de där ljuva retrovibbarna från förr. I slutändan är det här ändå något som {Strider}-fans bara inte får missa, ett spel Metroidvania-fan kommer att uppskatta och en bra inkörsport till en gammal spelikon som yngre gamers troligen helt missat.