Studio S Entertainment (del 1)

Som filmvetare och historiker känner jag ideligen att det är min medborgerliga plikt sprida kunskap och bildning kring historiska skeenden som, enligt mig, är relevanta för allmänheten i stort. För i Sverige finns det faktiskt en uppsjö av händelser som då och då både behöver och ska belysas återigen. En sådan händelse ägde rum 1980 och är en del av vårt lands populärhistoria som undertecknad hävdar borde vara en del av allmänbildningen. Om jag skriver Studio S, videovåld och moralpanik så kanske många förstår var detta kommer barka hän.

Studio S var ett samhällsprogram som SVT sände mellan 1976 och 1984. Ett avsnitt som de sänder i december 1980 hette Vem behöver videovåldet?" och var ett, utan att skräda med orden, direkt angrepp mot VHS-spelare/hyrfilmer som i denna veva hade blivit riktigt populärt i Sverige. Problemet enligt programledare Göran Elwin och andra inblandande i produktionen var detta enkla sätt för oss svenskar att få tag på (läs: hyra) fasansfulla filmer som The Texas Chainsaw Massacre (1974) och spela upp dem i våra egna vardagsrum. Huga, vad hemskt! Jag väljer att korta ner denna långa historia då detta blir en följetong i artikelform under lång tid framöver, men kulmen var i vilket fall när polisen kort efter nyss nämnda program sändes gjorde razzior mot videouthyrningsbutiker och beslagtog dessa filmer innehållandes videovåld.

År startade Sven-Erik Olsson och Nicolas Debot ett filmdistributörbolag som de fint nog döpte till Studio S Entertainment. "Vi distribuerar filmer från hela världen och epoker - så väl hyllade klassiker som breda publiksuccéer" går att läsa på deras hemsida, och går man igenom deras filmkatalog är det ett synnerligen välformulerat påstående. Det jag kommer fokusera på i denna artikelserie är deras skräckfilmer. Eller våldsfilmer om man så vill. Det är faktiskt så att under hösten 2025 släppte Studio S en kollektion de valt att kalla för Video Invest. Detta namn är starkt förknippat med moralpaniken under tidigt 1980-tal som jag beskriver ovan, för Video Invest var faktiskt ett av de mest ökända bolagen under denna tid, dessutom specialiserade de sig på de allra "värsta" filmerna. Många av filmerna som polisen beslagtog i sina razzior var från Video Invest, och nu har Studio S anskaffat rättigheterna till många av de här filmerna. Kollektionen kommer innehålla hela 26 filmer, varav åtta släpptes i höstas och nyligen utannonserades det att nio till släpps i mitten av april. Vi har med andra ord mycket kul framför oss! Jag har dessutom pratat med både Sven-Erik och hans kollega Stefan Nylén, så flera av dessa artiklar kommer innehålla fakta och information jag fått utifrån våra samtal.

För oss med OCD (eller som för mig: "selektiv OCD", som jag kallar det) kan första släppet bestå av nummer 7, 11, 12, 13, 14, 18, 19 och 26 antingen ses som diaboliskt, eller briljant (för att man då kommer köpa alla). Men ni kan vara lugna, enligt Stefan så handlar det bara om i vilken ordning de fått tag på rättigheterna. De åtta ovanstående är alltså de första de löste rättigheter för.

Jag börjar denna resa med Tukthuset / House of Whipcord / (1974) och Frightmare (1974) - två brittiska pärlor signerade den kontroversiella regissören Pete Walker. Kontroversiell på vilket sätt? Jo, han gjorde extremt provokativa skräckfilmer som utmanade den brittiska filmtraditionen under 70-talet. I synnerhet var han på och kritiserade det brittiska etablissemanget, något vi kommer se i de nyss nämnda filmerna. Innan han började regissera skräckfilm var det dock sexploitation-filmer som var hans melodi - Sex-skolan / School for Sex (1969) och Fri, fräck kärlek / Cool It, Carol! (1970) är några titlar man kan använda för att exemplifiera vilken sorts film han gjorde till en början. Ett par år senare bytte han dock bana till skräckfilm och har med två verk som Video Invest släppte i Sverige bidragit till den moralpanik som rådde under tidigt 80-tal som jag beskrivit här ovan.

Tukthuset / House of Whipcord / (1974)

Först ut är Tukthuset - en film med en otrolig svensk översättning. Jag blir glad bara av att tänka på den. Som titel antyder handlar filmen om ett hus, en anställt är en mer exakt beskrivning, mitt ute på den brittiska obygden där man tar in kvinnor som på ett eller annat sätt har brutit mot lagen. Utan den brittiska regeringens vetskap givetvis. Med Walkers förflutna så är det inte heller föga förvånande att filmens huvudrollsinnehavare hamnar där på grund av att hon vid ett tillfälle poserat lättklätt/naket på offentlig plats. Att vi får se en del naket under filmens gång är således inte någon större överraskning. Sedan piskas (tuktas) det en del. Filmen är en kombination av subgenrerna Women in prison och New british horror - den senare genren är Walker en av förgrundsfigurerna till då han gick ifrån de klassiska Hammer-filmerna som var ett signum för brittisk skräckfilm i flera årtionden. I stället för Dracula och hans gelikar så var människan i centrum, och kanske framför allt moraliserande auktoriteter.

Frightmare (1974)

Nyss nämnda auktoriteter är närvarande i Frightmare också, en film behandlar ämnet kannibalism. Handlingen kretsar kring ett äkta par som under 50-talets England blir ertappade att lura främlingar till deras hem där de mördar dem och sedan äter upp dem. De blir inlåsta på ett mentalsjukhus där de sitter i 15 år tills de har blivit "botade". De flyttar, även här, ut på den brittiska obygden, för att komma så långt bort från auktoriteter som möjligt. Det visar sig dock att frun i hushållet inte alls har blivit botad, utan hon lurar hem ont anade människor till deras hem genom att lova att hon ska spå dem med tarotkort. I själva verket har hon givetvis avsikten att äta upp dessa människor också. Återigen ger Walker en känga till det brittiska etablissemanget då mentalsjukhuset får bära offerkoftan då de misslyckades med att bota en psykiskt sjuk människa innan de släppte ut henne i samhället igen. Frun spelas för övrigt av Sheila Keith som också spelade en av de mer framstående fångvaktarna i Tukthuset. Hon är extremt duktig på att spela karaktärer som till en början är väldigt timida, men som när det väl kommer till kritan är raka motsatsen.

På varje film finns ett vändbart omslag med Video Invests originalinstick. Här har vi en sparsmakad baksida på Tukthuset. Bäst här är givetvis att film en är i "Hitchokock stil". Otroligt kul att Studio tar med sådana felstavningar!

Jag tycker det är oerhört fascinerande att ovanstående två filmer var bidragande till den moralpanik som bröt ut i Sverige i samband med programmet Studio S. Jag kan förstå varför då det är naket och ganska grovt våld - scenen i Frightmare när ett av offren tas om hand med en borr är ganska magstark för att vara från mitten av 70-talet. Naket hade man förvisso redan sett i Sverige i och med "The swedish sin", med filmer som exempelvis Jag är nyfiken - en film i gult (1967), men det i kombination med detta våld var nytt. Vi ska också komma ihåg att dessa filmer släpptes samma år som The Texas Chainsaw Massacre som även den skapade rabalder när den släpptes både i USA och i Sverige. Håller filmerna än idag? Klart de gör! Underhållningsmässigt alltså, för våldsmässigt hade de mest troligt inte haft särskilt svårt att ducka en censur. Det är den här typen av skräckfilm som jag älskar av hela mitt hjärta - det är lagom våld (enligt mig i vilket fall, kanske är väldigt mycket våld enligt gemene man), lite naket, halvtaskiga skådespelarinsatser lite varstans och en otrolig skön stämning.

Detta var blott första delen i denna Studio S-följetong. Håll utkik efter nästa del - då blir det italienskt!