Summum Aeterna

Du tar dig an rollen som mörkrets konung under den blodigaste perioden av hans liv, den fördömde monarken som är odödlig på gott och ont men mest gott av allt att döma. Trots detta tog det mig bara lite drygt fyra minuter innan jag dog första gången, så hans odödlighet kanske var något överdriven. Å andra sidan återuppstår man ju hela tiden, men det gör ju exempelvis Crash Bandicoot också så det i sig är kanske inte så imponerande. Kungen är kärlekskrank och ensam när vi möter honom och han ger sig då ut på jakt efter sin drottning. Själva upplägget är simpelt, det är mycket hoppa, slåss och springa i Metroidvana-stil. Det går snabbt och det blir ofta intensivt så det gäller att ha fina reflexer och en gnutta tålamod. Till sin hjälp har man också ett gäng vapen att välja på, till en början bara ett svärd men fler låses upp efter hand och dessa går även att uppgradera. Ju bättre man spelar desto snabbare går den processen eftersom man samlar på sig mer av spelets valuta, vilket kanske säger sig självt.

Här i Famished Town hamnar man varje gång man dör, och det är i ärlighetens namn rätt ofta.

Laddskärmarna ger ibland tips om hur man lyckas i själva spelet men då och då får man också uppmaningar om att dricka ordentligt och inte tillbringa för mycket tid framför skärmen. Sådant får mig alltid att fnissa till lite grann, det ska erkännas. Humorn i Summum Aeterna uppskattas helt klart och den märks främst i dialogen där den arrogante kungen ofta glänser. Han är helt orädd, kaxig som få och utan minsta uns av ödmjukhet. Märkligt nog så gillar jag honom ändå trots den osympatiska utstrålningen.

Via diverse olika fröer så kan vår ödmjuke konung generera och ta sig till olika världar och huvudsyftet med detta är förstås att hitta sig en redig drottning i någon av alla dessa världar. Det borde ju rimligtvis bara vara att välja och vraka för honom med tanke på vilket kap han framställer sig som. Nya fröer låses upp kontinuerligt, oavsett om man klarar av de man redan har eller ej. Vilket ju är trevligt. Fastnar man på en bana och dör kan man bara välja ett annat frö och prova sin lycka där istället. Snyggt är det också för det mesta också men utan att glänsa, bandesignen är trevlig däremot är det ingen större variation i form av miljöer, vilket är lite synd och lite snopet då jag trodde att det skulle finnas väldigt många fler olika med tanke på hur många fröer som ändå finns. Det är i regel tre stycken omgivningar man fokuserat på och sedan ändrat banornas design och upplägg något. En twist i det hela är dock att banorna genereras på nytt för varje gång du väljer det aktuella fröet, även om själva miljön är densamma så ser banorna lite annorlunda ut för varje gång och det är riktigt fränt.

Fiendevariationen är god och man får tampas med allt ifrån vikingar till vinrusiga fransmän.

Det är väldigt oförlåtligt, det är trots allt roguelike och det hymlar man inte med överhuvudtaget. Dör man så får man börja om från början vilket förstås inte alltid är helt kul, särskilt inte när det sker upprepade gånger på samma bana. Det är förstås allt som oftast ens eget fel, men som plåster på såren får man i alla fall behålla de förmågor och dogmas (valutan i spelet) man samlat på sig. Varje gång man dör så hamnar man i Famished Town (som jag vid det här laget är väldigt bekant med) det är också där man kan uppgradera och köpa nya vapen, uppgradera sin hälsa och annat nödvändigt. Vill man testa sina tekniker och vapen kan man även göra det på en kaxig och mycket sarkastisk docka med tveksam livsgnista. Här finns även en figur vid namn Yado som är misstänkt lik en viss Jedi som sitter på de fröer konungen behöver. Dessa fröer sitter på både för och nackdelar för en, till exempel kan man i vissa fall få lite hjälp på traven i form av mer resurser eller någon tillfällig förmåga eller så är fienderna om möjligt ännu tuffare och gör ännu mer skada. Det gäller alltså att överväga alternativen noga och kanske spara de fröer som är lite jobbigare till dess att man har uppgraderat kungen en aning och är bättre rustad.

Då och då råkar man på lite smått och gott som gynnar en också.

Summum Aeterna är för det mesta riktigt svårt, det ska erkännas ni som hängt med i mina recensioner vet att min inledande taktik sällan är gynnsam för mig heller. Anfall är bästa försvar och jag attackerar för glatta livet utan minsta tanke på min defensiv. Det slutar sällan en bra idé och i ett så tufft och skoningslöst spel som Summum Aeterna så är det definitivt inte rätt väg att gå. Fienderna är tuffa och deras attacker är ofta ganska svåra att värja sig ifrån plus att de dessutom gör väldigt mycket skada. Det räcker i regel med tre, kanske fyra smällar så är man död. Jag gillar dock variationen på fienderna, det finns ett flertal olika på varje bana och de följer också banans tema. Så vi ställs emot allt från vikingar till små knubbiga fransmän med baskrar och vintunna på ryggen. Fattas bara att de också hade slagits med och/eller kastat explosiva baguetter så hade stereotypen varit fulländad. Man får en hel del stryk alltså och det gör någonstans att detta definitivt inte är ett spel för alla. Det är lätt att lära sig kontrollerna då de är simpla nog så det räcker, men att bemästra det kräver en hel del tålamod och engagemang och tilltalar mest troligt de som redan är väldigt insatta i genren.

Nog är han väl lite lik Yoda ändå?

Spelkontrollen då, den gör det den ska och det räcker egentligen bra så. Jag kan tycka att kungen i vissa fall kanske rör sig med lite väl hastiga och ryckiga, oprecisa drag, men det vänjer man sig vid hyfsat snabbt. Det är lite problematiskt inledningsvis när man försöker värja sig från attacker och istället springer rakt in i dessa. Med tanke på hur mycket skada man tar så är det såklart en aning frustrerande i början, men man får som sagt kläm på det ganska snabbt.

Jag hade trots den höga svårighetsgraden ganska roligt med Summum Aeterna när jag väl kom in i det hela, åtminstone en stund. Jag hade gärna sett lite mer och bättre miljövariation, det hade fräschat upp det hela lite grann, för det är ganska snyggt och jag känner att man kunnat göra mer med världsgeneratorn än vad man gör i dagsläget. Själva storyn är nästintill obefintlig också, även om kungen är en rolig karaktär så räcker det inte riktigt och hans jakt efter drottningen slutar man ganska snabbt att bry sig om. Gillar du Metroidvana och skoningslös svårighetsgrad så kan detta absolut vara något för dig, gör du inte det så lär du mest troligt bli frustrerad mer än något annat.