Superman Returns

Det börjar ju så bra. Inledningen är storartad, varken mer eller mindre. När det klassiska ledmotivet går igång och Marlon Brandos röst ljuder genom världsrymden är det som att DC Comics trikåklädde superhjälte egentligen aldrig varit borta. Det intrycket förstärks ytterligare när det står klart att Bryan Singer integrerat handlingen med de bägge första filmerna, och i princip plockar upp trådarna som andra filmen lämnade efter sig.

Men även om det känns som om att det inte förflutit någon tid så upptäcker Stålmannen att det hänt ett och annat när han återvänder till Metropolis efter fem års frånvaro. Hans kärleksintresse Lois "Jag känner inte igen en man om han tar av sina glasögon och byter kläder" Lane har gått och skaffat både barn och karlslok och Stålis ärkefiende Lex Luthor är på fri fot i full färd med att smida nya världserövrarplaner. Den här gången ska jorden översvämmas så att han kan tjäna en hacka på att sälja ut kvarvarande mark.

Med kuriositetsdialoger lånade rakt av från originalfilmen och den samstämmiga handlingen blir Singer låst och beroende av folks minnen och kunskaper om ursprungsfilmerna. Något som med facit i hand känns som en taktisk blunder. Han hade ett gyllene tillfälle att göra som sin kollega Christopher Nolan gjorde i Batman Begins; starta om från noll, pumpa in lite nytt blod och göra något fristående.

Med tanke på alla tekniska effektlandvinningar sedan det begav sig på 70-talet borde det vara som skräddarsytt för Stålmannen att svischa fram och tillbaka och rädda jorden. Nu hänger istället arvet efter originalfilmerna och tynger ner hela produktionen vilket framförallt märks i det något forcerade manuset som bitvis tvingas till nödlösningar, hela Lex Luthor-upplägget känns till exempel tveksamt. Singer kunde kompenserat sådana brister med tyngre personregi och explosiva actionsekvenser men nöjer sig med 2-3 stycken, förvisso väl genomförda, pliktskyldiga adrenalinnummer. Avsaknaden av riktiga hisnande och minnesvärda scener i kombination med att karaktärsregin brister gör att man hamnar i ett ingenmansland där man som tittare egentligen inte blir tillfredsställd på någon punkt.

Filmens behållning, förutom det nostalgispetsade ruset som infinner sig av att återigen se Stålmannen sväva ovanför Metropolis skyskrapslandskap, är den bildsköne nykomlingen Brandon Routh. Han axlar manteln efter Christopher Reeve på ett felfritt sätt, både som den hopplöst tafatte Clark Kent och som, i den här filmen tydligare än någonsin, rödblå Messias-figur. Kate Bosworth fungerar inte lika bra Lois Lane utan väger för lätt och förvandlas därmed till ett ganska så menlöst bihang till Stålmannen på ett sätt som Margot Kidder aldrig skulle drömma om att acceptera i originalfilmerna. Kevin Spacey som superskurk? Jodå, han en klasskådis och sådana är klädsamma i vilka roller som helst.

Superman Returns är inte sämre än att man med lätthet kan spendera en fredagskväll med den men många fler tittningar än så håller den inte för. Och när det är dags för omdömet att falla så framstår 2006 mer och mer som året då superhjältarna, med X-Men 3 och Superman Returns i spetsen, misslyckades med att infria vad som uppenbarligen var för högt ställda förväntningar. Nya tag nästa år med Spindelmannen 3 och Sin City 2 tack.

Då är Warners utgåva ett betydligt roligare ämne. 2-discaren innehåller en lång making of-dokumentär (så lång att jag inte ens orkade titta på halva) med allt man behöver och inte behöver veta om arbetet med filmen. En bunt borttagna scener medföljer också (jag fick det till 11 stycken), ett inslag om hur man gick till väga när man återskapade Jor-El samt diverse trailers, bland annat för EA-spelet.

Som brukligt med Warners utgåvor håller bildkvaliteten oerhört hög standard även om jag inte är lika golvad denna gången som när det till exempel gäller deras Batman Begins-DVD. Ljudmässigt saknar man kanske på förhand ett DTS-spår men det låter så pass rejält och välmixat att det inte gör något, riktigt-riktigt bra ljudmix och högt betyg till utgåvan som helhet.