Supreme Commander

Förhandssnacket har dragit upp förväntningarna på {Supreme Commander} till näst intill omöjliga höjder. Med sina oöverträffat stora kartor och galet många enheter i varje armé har även jag sett fram emot att sätta tänderna i Gas Powered Games strategimirakel.

Presentationen är riktigt bra. En introfilm drar igång och man får direkt känslan av framtidskrig och även en inblick i hur massivt höghusstora de flesta av enheterna egentligen är. Man får också välja vilken av spelets tre sidor man vill spela som. Du kan välja mellan människorna i UEF, cyborgerna i Cybran, eller de sektlika Aeon som vill sprida sin religion - Vägen - över hela Galaxen.

Som nybakad befälhavare får man hoppa in i en massiv robot-mech-liknande befälhavardräkt som är stor som en mindre skyskrapa och bestyckad med både funktioner för att bygga baser och fruktansvärda vapen för att förgöra fienden med. Det här befälhavarenheten är precis som kungen i schack. Blir man av med den är spelet över.

Supreme Commander tar ett par steg tillbaka och återgår till en rätt traditionell resurshantering. Spelets resurser består av massa och energi. Båda, och speciellt massan måste "skördas" från speciella platser på kartan. Det går även att konvertera energi till massa, men det är rätt inneffektivt och ska bara användas på kartor där det finns mycket energi och lite massa att tillgå.

Man bygger även baser på ett traditionellt sätt. En bra funktion är kösystemet för att bygga saker. Om vi har en fabrik för att bygga landstridskrafter med så kan man först sätta igång konstruktionen av ett par stridsvagnar för att sedan köa upp en uppgradering av fabriken till nivå två. När den uppgraderingen väl finns i kön så kan man sedan köa upp de enheter som fabriken kan bygga i den nya, kommande nivån.

På samma sätt som man kan köa byggnationer i fabriker kan man köra upp det mesta andra kommandona som man kan ge sina enheter. Vi är vana att kunna shift-klicka för att få enheter att framrycka en speciell väg. I Supreme Commander kan man shift-klicka för alla kommandon som en enhet kan utföra. Shift-klicka på skrot för att en ingenjörsenhet ska återvinna materialet, eller shift-klicka på fiendeenheter för att dina styrkor ska anfalla dem i en viss ordning.

Supreme Commander bjuder på rätt många strategiska dimensioner med sitt erbjudande av land-, luft- och sjöstridskrafter. Alla fabriker kan uppgraderas minst tre gånger och spelet erbjuder inte bara krig med många enheter, det erbjuder krig med många OLIKA enheter.

Kartorna är stora och för att kunna transportera enheter snabbt mellan två punkter kan man använda olika typer av transportfordon för att flytta stridskrafter över de stora kartorna. Transportsystemet är en ständig källa till irritation och ett exempel på Supreme Commanders okonsekventa användargränssnitt. Det är irriterande svårt att lasta av enheterna när de väl är framme och transportfordonen har ofta lika mycket pansar som en mjölkkartong.

Grafiskt sett är Supreme Commander lite av en besvikelse. Enheterna har alla samma färg som den sida du spelar som. De är även väldigt förenklade och det är något som är ett måste med så många enheter samtidigt på en karta. Tyvärr gör det här att det är ibland mycket svårt att se skillnad på olika enheter. Man måste klicka på dem för att se vad informationsfönstret säger om den aktuella enheten. Något som är mycket frustrerande när det är så pass många enheter att hålla reda på.

Samma sak gäller kartorna, de må vara stora, men de är inte speciellt omväxlande och de senaste årens strategispel har vant oss med att en karta kan mycket väl innehålla flera, olika geografiska utmaningar.

Något som är en välkommen nyhet är funktionen att kunna zooma ut kartan så att man ena sekunden har zoomat in ordentligt och ser detaljerna (nåja) på några anfallande enheter till att nästa stund, med hjälp av mushjulet zoomat ut och ser hela kartan och enheterna är då bara små färgade ikoner.

Den utzoomade kartan är faktiskt mycket bättre att spela utifrån. Inzoomat så ser spelet gammalt ut och det är svårt att få någon struktur på striderna. Med den bättre överblicken så ser man helt plötsligt tydligt vilka enheter som är var då de små enhetsikonerna är märkta så man ser både typ och rang. Det är härifrån man spelar den största delen av Supreme Commander.

Jag sitter osökt och tänker på spel som {Unreal Tournament}. De är också inte helt ok att spela själv, men på nätet, mot andra är de underbara. Grafiken och spelets kontroller är inte helt finslipade och det tar tyvärr tid innan de sitter i ryggmärgen. När man spelar mot andra över nätet drar man dock nytta av de många enheterna och de stora kartorna.

Spelet känns faktiskt lite gammalt och till och med förlegat i vissa stycken. När spel som {Company of Heroes} och det kommande Command & Conquer 3 bjuder på ett visuellt inbjudande strategiinferno tar Supreme Commander ett par steg tillbaka och erbjuder istället sina sjukt stora kartor och många enheter. Spelet dras med en del prestandaproblem och är, trots den enkla grafiken, både slött och resurskrävande.

Sammanfattningsvis är inte nyheterna tillräckligt stora eller engagerande för att Supreme Commander verkligen ska kunna skjuta sig in på den strategiska stjärnhimlen. Visst blir det ett visst djup med det stora antalalet enheter och de snabba striderna. Visst finns det en del stora fördelar med spelet och skiter du i grafiken, zoomar ut kartan och spelar med de små enhetsikonerna så är Supreme Commander ett utmanande strategispel som med sin retrokänsla säkert kommer att hitta sina köpare.